Idag har vi VFU. Så jag måste åka hemifrån kl 07.50 Även om det bara är tio miuter tidigare än jag brukar så känns det som döden. Huuu... Och visserligen har vi bestämt att mötas 8.30 trots att vi börjar 9.00 men det tar ju sin tid att hitta, och vi vill nog ta en kaffe till frukost och lite sånt smått och gott... MEN! Det jag tog med mig från provjobbet i söndags va verkligen: Jag HATAR att jobba. VIsst VFU:n kommer jag ju säkert att gilla och det kommer vara väldigt lärorikt men va fan? Jobba? Blä.

D messade mig i panik igårkväll, hon hade fått syn på schemat för nästa kurs, som startar redan nästa vecka... Och den ser FRUKTANSVÄRD ut. Inte nog med att den är rent akademisk och vi ska läsa ungefär tusenmiljarder böcker, den innehåller också ett paper OCH ett grupparbete!! Gaaah, jag orkar ta mig fan inte ett grupparbete till! Orkar inte. Har dock iget val, det blir som det blir. Men ja... Jag kan säga att jag förstår D:s panik. Hehehehh!

Nu måste jag ut till bussen. Ajöss 

Det har varit helg. Det har faktiskt skett saker... Men jag börjar från början, insåg att jag aldrig bloggade i fredags så...: Fredagen bjöd som bekant på redovisning, och det gick alldeles utmärkt. Det belv såklart lite underlig stämmning och det KAAAN ju ha att göra med att jag mötte T på tunnelbaneperongen på morognen. Jag orkade inte vara trevlig och bara: hej. Nje. Ja. Nje, Ja - som svar på sånt därnt jävla småprat man tydligen SKA ha på tunnelbanan? Men efter ett par minuter kände jag bara: nä, skit samma. Och så började med att säga: åh jag är så trött på den här kursen, det är verkligen skönt att den snart är över... Hon mumlade nåt till svar och jag fortsatte: det har ju varit väldigt spänt i gruppen och speciellt mellan dig och mig den sista tiden och ....... så förklarade, påpekade och berättade jag hur jag kännt det iaf de senaste dagarna. När jag sa att hon KONSTANT avbryter mig, avbröt hon mig och bara: men åhh förlåååt, jag gör så, jag vet det och jag måste jobba på det, FÖRLÅT... Men jag sa: du behöver inte säga förlåt, jag vill bara rensa luften. Och så pratade vi ända fram till skolan och efter det var det mycket bättre. SÅKLART. SÅnt här ska man ta mig fan alltid ta upp. Direkt. Men, ja, det är svårt. Men det finns ju aldrig nåt "bra" tillfälle, så vad jag har lärt mig är första bästa egentid ett bra tillfälle... Heheh sidospår. Hur som helst, hon förklarade att dom hade gått ifrån mig med att E hade hört mig säga hej då och som T sa, du verkar ju vilja gå ensam ibland och... Och helt ärligt, jag kan inte veta om jag sa det eller inte men jag VET att jag har sagt, i klassen i nåt/nåra andra sammanhang: asså, en vill ju allra helst gå själv. Eller? Heheh... Så det misstaget går jag med på. Dessutom måste jag ta med i beräkningen att jag inte mår toppen just nu, och att det påverkar hur jag uppfattar saker och ting. Men, nu känns det iaf bättre. Jag kommer inte säka upp den konstellationen i grupp igen, men skule vi hamna där av andra orsaker kommer jag inte oroa mig. Allt löser sig. Nu är kursen iaf slut och det är awesome.

På lördagen gick vi på museum och hann faktiskt med två stycken. Sjöhistoriska och Tekniska. Det förstnämnda var gratis och gasnka litet. Har aldrig varit där tidigare så det va kul. Men tekniska va svindyrt och inte jättebra. Det va helt ok, men ja.. Inte jättebra. Inte värt 150 kr /pp !!! Nästa gång vi drar på museumsfärd blir det medeltidsmuseet, det är grejer det. Mums.

Söndagen spenderade jag på Siggesta gård. Jag jobbade från 11-15 och ja.. Det va precis som vanligt. Jag vantrivdes, fast allt trvides. Kan inte förklarara så bra... Hatar restaurang, gillar tryggheten i något inlärt som går bara på rutin. Det kändes lite awkward med hon som skulle lära upp mig, hon gick nämligen iväg och gjorde annat ca hela tiden jag var där, så... Ja. Men jag fick träffa min gamla köksmästare från den sista tiden på SJ och jag fick stora kramen och det va supernice att snacka lite skit med honom. Han har varit där och styrt upp och det verkar han ha gjort bra.   Min älskade N (från samma jobb) snackade jag med av en slump kvällen innan på instagarm, skulle ha kommit och ätit, nåt hon bestämt med kökmästarn, men fick förhinder, så henne såg jag inte till och det va tråkigt. Hade varit så kul att ses!   

NU ska jag göra mig iordning och sen dra på VFU. Yey!   

Idag hade vi genrep. Jag kom försent och stämningen var lika jobbig som vanligt. De undanhöll information (klassisk härskarstrategi) och T var som vanligt ivrig att avbryta mig så fort jag sa nåt och dessutom snabb att tycka VAD JAG ÄN SA va nåt dom inte ville gå med på. Jag nämnde vid ett tillfälle: ska vi ha någon som ansvarar för att svara på frågorna så vi inte står oc stakar oss och pratar i mun på varandra... T säger, nästan innan jag hunnit prata klart: nä, herregud, varför ska vi ha det!??? Asså!! Och då avbröt S henne för att förklara, vad det va jag hade sagt, eftersom hon uppenbarligen inte lyssnat, som vanligt, men jag hann snappa innan S hann börja: och bara höjde rösten och typ: ja men ursäkta då T, att jag öppnade munnen, det var verkligen inte meningen! Sjukt larvigt, jag vet, men jag bara tappade det. Jag skrattade superironiskt samtidigt och jag VET att dom märkte att jag va förbannad. Sen hann S förklara, och då skulle T liksom fixa situationen på nåt sätt... OCh typ: aha jag trodde du menade att vi skulle bestämma vem som skulle fråga saker... Öhh, va? Frågorna ska liksom komma från publiken, så bara att hon trodde att jag tänkte så visar ju bara vad hon ger mitt intellekt för betyg. Jävla kärring. Sen var det pinsamt tyst ett tag, och dom pratade om lite andra saker. När det blev tyst började jag säga: Ok, men fun.... Då avbruter T mig ÅTERIGEN, för att fortsätta diskutera frågestundsgrejen??! Jag snappade igen: och bara, slog ut med händerna och typ... Tystnade, samtidigt som jag stirrade på henne, liksom frågande. Typ, sluta avbryt mig innan jag... Både S och E typ ryckte till och såg helt livrädda ut... ??? Och T tystnade och bara, va?? Sen va jag tyst. Och tillslut sa S: vad skulle du säga? Och jag fick äntligen säga vad jag skulle. Herregud alltså, fattar inte vad fan T:s problem är. Det är som att hon inte vet att jag är där. Hon är dessutom sjukt snabb på att sätta diagnoser på allt och alla, men hlite jävla självinsikt verkar va omöjligt att frambringa. Usch, jag gillar verkligen inte henne. Vill aldrig mer vara i hennes grupp. Blä. Som jag sa till D när vi pratade i telefon igår: Skulle det bli så här igen, att vi ska ordna egna grupper, då tänker jag hålla mig så LÅÅÅÅNGT ifrån dom där som möjligt. För jag menar, dom tror ju säkert att jag kommer VILJA vara med dom i framtiden och att dom måste hålla sig undan mig! Huu. Jag har ju hela tiden menat att vi är en sjukt bra grupp, ja tills för några veckor sen... Men det är nog bara det dom tänker på nu... Fy fan. Hur som helst, bara en dag kvar nu. Sen VFU i 5 veckor!

Ajöss 

Det va en underlig dag igår och det här är mest pladder om elaka tjejer, fattar om du inte orkar läsa, det är dessutom ganska osammanhängande!Hehe... Jag måste bara få det ur systemet inför vad jag tror blir en LIKADAN dag idag:

Vi hade repetition i skolan, men det blev inte mycket av det för vår del, eftersom vi inte är klara. Vi satt i skolan till 19.45 och då har vi endast blivit klara med vår film. Sen har ju jag blivit nedröstad med min filmidé om att göra allt i en film och vi MÅSTE göra något live också. Men, ja. Det blir så. Vår lärare skrattade iaf SKITMYCKET åt vår film, och ville att vi skulle vara sist eftersom då kommer folk gå därifrån med ett skratt i magen. Hade vart kul, men D:s grupp, som är sist, ville inte byta. SÅ då byter vi inte. D va så himla snäll och bjöd mig på thaimat till lunch igår. Hon orkade dessutom lyssna på mitt rantande om det som hänt senaste dagarna, och det var skönt att få prata IGEN. Det är bra när en har många olika, icke sammanhängande finingar att prata med. DÅ kanske en kan undvika att trötta ut folk? Hahha... Hur som helst var det en mysig lunch.

Fast det hände ju en annan grej också, hade jag nästan glömt. Kvällen innan, den dagen jag var hemma och grät, så messade T mig på kvällen och sa: du behöver nog komma imorrn, vi ska repetera. Så om vi ses 12. Det svarade jag inte på för jag sov och sen glömde jag, men någon timme senare kom: Självklart ska du vara hemma om du behöver, vi bestämmer hur redovisningen går till imorgon. (hahaha! JAG VET, och så uppenbart ett sätt att försöka få mig att reagera, på ett dåligt sätt. Hon vet ju att vi inte tycker likadant om det estetiska) Jag svarade: Förlåt jag skulle svarat på ditt första mess, men jag somnade. Jag tänkte komma imorrn, redan till 9... Om vi inte ska fixa med gestaltningen kan jag ordna det sista på uppsatsen. Kommer ni till 13? Hon svarade: ja, vi kommer till 12, så om vi kan börja arbeta med 12 med gestaltningen. Men då var jag ju tvungen att berätta om lunchen! Hahahah... Så jag: Jag ska äta lunch med D kl 12, kan kolla om vi kan äta tidigare, men annars kommer jag när vi e klara... Sen fick jag: Ja men vi ses 12 då iaf? Asså? Va? Ja, Ni kan ses när fan ni vill, jag har sagt att jag är i skolan från nio och om ni väljer att komma till lunch så får ni göra det?? Svarade bara: absolut...  Jag åkte ju in till typ nio och satt och skrev uppsats, träffade D som hade haft repetition, och så fick jag mess från S: Vi ses halv ett i datasalen. MÅSTE hinna sola en stund så käkar lunch ute vid tolv. Antingen kan du ansluta dig eller äta med Diana då som du sa :) men så vet du vart vi är. Enda dagen med sol. Jag svarade: Låter som en plan, jag sitter sen nio imorse och skriver uppsats, ska försöka hinna till 12.30 men vi ska käka thai så oddsen är små. Skyndar mig så mycket jag kan, kommer absolut senast 13.00 :) Ha det bäst sålänge... Sen avslutade vi lite fint med två mess om uppsatsens rest och hon önskade god lunch. Trevligare än T:s mess iaf. När jag och D hade ätit klart, hade jag berättat allt det här för henne och precis när vi kommer runt hörnet till skolan, på väg mot den plats där som brukar sitta i solen, sa jag till: 500 spänn på att dom sitter där än, inte fan har dom gått in till 12.30 som dom sa!! Vi går runt hörnet och jajamensan där sitter dom. Hahha. Puckon. Gör som jag säger från början, jag säger ju inte saker för att jävlas, jag säger det för att det är det mest logiska... !  

Sen satt vi och fixade med filmen, gjorde den så klar som det gick och sen hade vi repetition. Där verkade vår handledare vilja säga åt oss att göra så som jag vill från början i del 2 av filmen. Men gruppen vägrade, som vanligt, att lyssna och ta in. Så det blir som dom vill, men... Det blir ok. Eller... Ah, ok. Jag säger ok. Fake it til´you make it. Men idag ska vi inte ses förrän kl 13.00 så det blir väl till att sitta halva natten idag också. VI måste ju liksom KOMMA PÅ den där livedelen. Men jag citerar: "det löser sig." Det gäller alltså att stå på scen inför ca 30-40 pers, ha en intressant öppning, en kul och indragande mellandel och ett bra avslut. Mmmm.. Det löser sig. T kommer ju komma på nåt awkward och bara vilja typ vara 9 år och... Leka och... Gah. Hon verkar dessutom tro att hon är väldigt så.. Eh, van att stå på scen, och liksom... Vet inte hur jag ska säga... Jag har inte hört det, men hon kan tydligen sjunga och.. Ja. Men en sak är lite kul, E verkar ha börjat märka hur T är mot mig, och att hon är liksom hennes jävla skugga.... Eller nä, hennes ELAKA skugga. OCh typ varje gång vi diskuterade igår så sa E nåt, sen sa jag nåt och då sa T NÄ till mig och JA till E, som vanligt, men då ändrade E sig och sa JA till mig. Hahahah, jag vet inte vilka spel dom spelar, och jag fattar inte hur dom orkar. Men, men... Blev väldigt konstigt när vi skulle gå därifrån också, vi går tillsammans, och så säger jag: jag ska på toa och liksom går in där. (Det är på vägen ut liksom) Heheh, då går dom utan at säga hej då. VI ska alla till tunnelbanan  och E + S ska till och med ut mot nacka??? Hahahah. Men sen blev det värre. Jag anande att dom skulle gå så jag gjorde iordning hörlurar och grejer redan på toan, tog min tid och sen knatade jag iväg. Kommer lagom till att tåget kommer, hinner till vagn 2 , ska vara i vagn 3, så jag åker en station och byter vagn där, och då SITTER dom där! Så jävla pinsamt. Jag trodde nog dom skulle hinna med tåget innan... Eller ja,inte pinsamt för mig egentligen, men jag liksom skäms åt situationen... Den är så konstigt liksom. Dessutom känns det som om dom har pratat om mig för det blir så där tyst och... Ja konstigt. Usch. Men jag har viktigare saker att fylla mit huvud med. Vill dom vara småbarn så är det upp till dom. Jag har så lite plats för sånt där i mig, och jag vet ju vad T är för typ, hon är sån som jag va förr, missunsam, elak och väldigt egocentrisk. Och väldigt selektiv. Dom FÅ hon tycker om, tycker hon JÄTTEMYCKET om, och alla andra hatar hon. Typ. Hon är ju sjukt beroende av att ha en bästis ocskå, inget fel med det, men det blir så uppenbart på nåt sätt, att hon liksom är beroende av det. Dessuotm har hon en fantastisk förmåga att ursäkta sig allt elakt hon gör, med att liksom förklara at den här personen vill ha det så, eller den personen förstår inte, det är synd om den... Eller ja, vad som helst. Lite så jag tänker att hon sa på tuben när dom stack från mig: men hon bryr sig inte. Hon vill gå själv. Typ... Hhaahah. Det vill ja ju för sig, men jag har inget emot att gå med dom heller, jag menar, vi har ju ändå ett grupparbete ihop och ska åt samma håll??!? Men jag undrar om det inte är så att jag märker det här lite tydligare nu, för att jag själv inte mår så bra...? Dom har säkert gjort sä här hela tiden, men innan mådde jag bättre och behövde liksom inte ta in sånt här... Kanske... Asch. Det går över. Ska ingorera idag. Kill them with kindness. Hahah

Ok. Slut på rantande. Tack för att du lyssna. Hej då.    

Igår va ingen kul dag. Jag låg som förlamad i soffan hela dagen och grät i pulstempo. 5 minuter fulgråt, 20 minuter halvslummrande i nån konstigt komaliknande dvala... För att vakna och fulgråta i 5 minuter... Det känndes som om mitt liv bara raserades mer och mer för varje sekund och jag kunde liksom inte sortera tankarna. Men som vi alla vet är outtalade tankar, ca det värsta som finns. Dom får liksom makt när dom ligger där inne i hjärnbalken och surnar. Men det var två saker som ändå gjorde dagen uthärdlig: Systern ringde och pratat sans med mig under hela morgonen när jag var som mest hysterisk, av sömnbrist och ledsamhet. Och som tur är fick jag sms från bästa Stina vid lunchtid, tack min vän. Du räddade dagen igår. Vår sms konversation tog udden av den jävla fysiska smärtan jag kände. OCH jag fick skriva av mig tankarna. När P kom hem satt jag i soffan, halvgråten och jävlig, genomsäker på att han skulle dumpa mig, packa sina saker och dra. Men det gjorde han inte... Han satte sig i soffan och började prata, jag tänker inte gå in alltför specifikt, då det känns som om jag sviker ett förtroende och liksom, skvallrar... Men han sa att han hade tänkt helt tvärt om hela dagen på jobbet. Han hade insett att det han hade velat ha i familjefrågan var idyllen, eller snarare fantasin om den där lyckliga lilla familjen som lever i ett litet hus och allt det där, ja heteronormen du vet?... Det där som han typ, hade när han växte upp. SÅKLART, och nu analyserar jag (jag borde inte, men det går inte att stoppa) Han har dessutom 3 syskon och hans mamma var dagmamma under hela hans barndom. Det där med en massa barn omkring sig är nog nåt gammalt minne han går och bär på! Visserligen var hans pappa helt frånvarande, det har ju varit P:s enda hållpunkt egentligen: inte bli som sin pappa... Men han sa också att han hade lyssnat på allt jag sagt och insett att jag hade rätt. Det där med ansvar är kanske inte hans styrka. Han är väldigt lik sin pappa som trivdes bäst ute i skogen med en massa fåglar och var en sån person som INTE gav avkall på sina egna intressen.

Problemet med att skaffa barn är en måste göra avkall på sina egna intressen, barnet måste liksom gå först JÄMT. Och kommer en hem trött och sur från en kass dag på jobbet vill en kanske bara sätta sig i soffan och spela tv-spel. Men det kan en inte då, för barnet ska hämtas, tvättas, matas och nattas. Sen somnar du nog själv... Och det va den dagen. Och så ser ALLA dagar ut i ungefär 5 år, förutom när ungen är sjuk, då blir det vaknätter och sjukhusbesök. Eller så har du varit hemma hela dagen med en skrikig unge och din partner kommer hem, sur och trött och du vill bara ha liiiite jävla tid för dig själv men det orkar hen inte.? För den har ju varit på jobbet hela dan etc. Sen blir det kanske lite skillnad men ja, ni fattar min poäng.

Jag fick lite dåligt samvete, för OM P vill ha barn ska ju såklart inte jag komma och säga att han inte KAN. Det är klart han KAN. Alla kan ändras, när en verkligen vill. Men jag har ju talat om vad jag behöver från honom länge, och det har inte kommit så lätt för honom. Ett nyfött barn kan liksom inte säga vad den behöver... Det måste komma naturligt. Och jag har liksom velat bli ett team med P hela tiden, men det har varit svårt för honom, och de 3 stora bråk vi har haft under 2,5 år har handlat om detta. 

Vi kom iaf fram till att vi inte vill göra slut, han har fortfarande kvar känslan men på ett annat sätt och jag sa att han behöver klura ut hur och vad han vill ha. Sen får vi prata! PRATA. Hela tiden. Inte hålla något inne i 8 månader. Och vi liksom lovade varann detta. Det känns såklart inte 100 % än, men jag vet inte... Vi får väl kämpa lite antar jag? Jag har ju dock alltid sagt: Love is like a fart, if you have to push it´s probably shit. Så vi får se... Men för nu, känns det ok.

Tack Emma för ditt sms, det gjorde så gott att vakna till, jag är så glad att jag har dig, och Stina. Ni har gjort den här krisen hanterlig. Och jag kommer ta dig på orden med det där soffhänget!!

Nä nu ska jag göra mig iordning och dra till skolan. Ska skriva klart min uppsats och sen möte upp gruppen för repetition av vårt (cepedåliga) gestaltningsarbete. Jag gick ju inte till skolan igår, och det gjorde nog deras dag. Då slapp dom mina inlägg och kunde göra som Emma vill rakt av. Men jag tänker att det är skitsamma. DOm får stå för den där delen av arbetet. Jag gör som dom säger och så vänder vi blad och ser framåt. Snart är det över... Wish me luck.

Tack för att ni lyssna. Hej då.      

Jag drömde något natten till idag, eller nej igår blir det nu. Klockan är ju tre på natten nu. Jag drömde iaf nåt och jag mindes tydligt hela drömmen när jag vaknade. Jag tänkte flera gånger, det här var en märklig dröm, jag borde skriva ner den, nu när jag ändå minns den så tydligt! Jag skrev inte ner den och nu minns jag inte. Det va nåt om kaos. Det var många människor jag känner och tycker om, men mest var det kaos. Sen kan jag inte plocka fram den mer. Sen kom morgonen och allt var frid och fröjd. VI åkte på kalas, precis i slutet blev det prat om ett annalkande sjuttioårskalas, för P:s mamma... DÅ hände nåt, eller nej, det hade redan hänt innan, men det va då jag märkte det. Det skulle på begöran göras en syskonbok av minnen eller nåt och P blev så där innesluten som han kan bli när han måste göra nåt han inte vill. Jag blev sur över hans dystra tysthet, och besvarade med samma mynt. Men sen började jag fundera... Och jag tänkte som jag alltid gör, han är ju den han är, och jag har ju valt att vara med honom. Jag kan inte ändra honom. Jag VILL inte ändra på honom. Jag vill acceptera den han är, men jag måste fundera på vad det är jag vill ha. Vill jag ha en dyster tysthet? Vill jag ha introverta samtal med någon som knappt svarar tillbaka...? Som en får dra varenda stavelse ur? Jag vet inte. Sen lagade jag mat och vi åt under tystnad. Sen satt vi i soffan som vi alltid gör. Och då frågade han: är du sur på mig? Och jag svarade: Nej. Men jag brottas med frågor och tankar... Men jag är faktiskt inte sur... Han svarade: jag brottas med det jag också. Och då slog det mig! Jag är så jävla egocentrisk. Jag tänker ta mig fan bara på mig själv. Såklart HAN tänker också! Nu minns jag inte ordagrant men han fortsatte: Ja, alltså, jag vill skaffa familj. Jag har tänkt på det... Typ, sen vi va i Danmark.

Vi var i Danmark i juli förra sommaren.

Mitt hjärta känns som slitet i tusen jävla bitar. Min mage är vänd ut och in. Jag har gråtit och blivit arg, och jag har varit förstående. Jag har ifrågasatt, jag har förlikat mig. Jag är tom. Mitt huvud känns som en ballong som varit fylld med luft men som av tidens gång liksom skrumpnat och torkat ihop. Jag känner mig lurad. Jag känner mig svartsjuk. Jag känner mig så oändligt ensam. Jag som hade vant mig vid tanken på att vara ensam, men så kom han in i mitt liv. Jag trodde verkligen han var rätt. Men helt uppenbarligen är han inte det. Jag kan för allt i världen inte somna. Vet inte om jag vill det heller. Han menar att eftersom jag varit så anti har han inte kunnat tänka sig en framtid med mig, men han har inte tänkt så långt som till hur han ska få det han vill ha. Han menar att han är stressad, att han vill ha barn relativt snart. Citat: "Man blir ju inte yngre, direkt" VA??  

Jag ska inte sticka under stolen med att tanken har slagit mig också det senaste halvåret. Speciellt men tanke på vad som händer alla som är i och runt Karlstad. Det verkar vara barn på allas hjärnor, och det påverkar såklart. Men varje gång jag tänker på det så tänker jag, men jag då? Ok, säg att vi skaffar den där ungen då, vad händer sen? Jo, JAG kommer vara uppe varenda jävla natt, genom magsjukor, feber och amningsproblem. Samtidigt som jag får lyssna på en mans jävla snarkningar. Och vadddå, kommer han vara hemma halva tiden? Mmm, säkert. Och vaddå, han kommer sluta röka på, sluta dricka?? MMMMM, SÄKERT! Kommer han börja städa toaletten? Diska? Dammsuga lägenheten??? Nä, för det kommer FORTFARANDE vara jag som gör allt detta PLUS TAR HAND OM UNGEN. Dessutom tar sexlivet slut. Dessutom kommer jag bli ännu tjockare och ännu fulare än jag är nu. Och det här med själva uppfostrandet då? Tro fan att vi kommer disskutera det INNAN, vilket VI BORDE eftersom det är rätt så jälva viktigt att vi tycker likadant, nä nä, för så långt tänker han inte! Folk som skaffar barn av diverse OGENOMTÄNKTA anledningar, provocerar mig. Jag är dessvärre begåvad med ett alldeles för stort mått av realism. Jag vet hur det kommer bli. Han har inte tagit ansvar för det här förhållandet hittills, så varför skulle han börja bara för att en unge kommer till? Män tar inget jävla ansvar någonsin och så är det med det. Jag är så jävla trött på barn-normen, den KVÄVER MIG!

Nu gör det så där ont när tårarna rinner. Du vet? Så där fysiskt ont att en vet att det är dags att sluta gråta. Att en måste sluta gråta för annars kommer det blod i tårkanalerna på riktigt. Två-års kris deluxe. Så jävla stört att det tog honom ett halvår att säga nåt. Men jag fattar ju den grejen också. Jag ÄR anti, och han har ju comittat till oss på sitt sätt. Klart att det inte är lätt att bara slänga fram: du jag har ändrat mig i en STOR JÄVLA LIVSAVGÖRANDE FRÅGA SOM GÄLLER OSS BÅDA. Samtidigt kan jag ju inte sluta tänka: men tänk om? Man ångrar ju aldrig ett barn. Det är jag medveten om. Men jag tycker så förbannat mycket om mig själv. Jag vill inte bli en själlös, trött, sliten, hopplös mamma. Jag vill inte ändra mig. Jag har tänkt så många scenarion. Jag vet inte vem jag är längre. Jag känner mig krossad. En jävla spillra. Men så här är det. Livet. Livet gör så här. En dag upp, andra dagen ner. Jag har en sån jävla huvudvärk nu att jag fan inte kan se rakt. Vill inte gråta mer. Jag mår fysiskt illa. Jag vill så gärna sova... Jag sitter i en liten grop, den är djup och alldeles för liten för mig. Men jag sitter där jag sitter. Kanske om jag ruckar lite på kanterna så blir den större?

Kan ingen bara komma och sluta mig i sin famn, vagga mig fram och tillbaka och säga: så, så, allt kommer bli bra. Oroa dig inte. Det är ner nu, men det kommer gå uppåt igen. Jag fick plötsligt en sån otrolig längtan efter farmor. Hon hade kunnat göra det där. Och det hade hjälpt. Hon hade smekt mitt hår och sagt: Lilla, lilla Jenny, du ska se att det ordnar sig. Och det skulle ordna sig.  

Det har tagit mig över en timme, ca fem liter tårar och två toarullar med snor att skriva klart det här. Men det som inte dödar, härdar.     

Ja alltså, idag hade jag tänkt ta mig ut till landet och starta allt det där jobbiga som jag måste starta där ute. Men just idag, bara för jävelskap, har meteorologin valt att ha ett av sina VÄLDIGT sällsynta rätt. "Dom" sa: att det skulle snöa igår. Jag sa: bullshit, "Dom" fick rätt. "Dom" sa: att det skulle bli värre framåt kvällen. Jag sa: bullshit, nu smälter det undan... "Dom" fick rätt igen. Nu är det nollgradigt och snön ligger där den la sig. Så typiskt. Men å andra sidan, vi har haft saker inplanerade varenda helg sen flera veckor tillbaka, och denna helgen skulle jag EGENTLIGE varit på den där kolloledarrekryteringshelgen... Men jag avbokade, jag har ju ändå redan tackat jag till sommarjobb, och känner dessutom att det är ett FÖR stort åtagande för mig. En ska ju liksom finnas där, tillgänglig dag som natt, och på ALLA lov. Inkl jullovet. Hrmf. Det va ju liksom därför det inte ska bli nåra barn här, jag är för självisk och vill göra saker för MIN skull. Kan inte tänka mig att leva för nån annan... Igen. Nätack. Däremot har jag bestämt mig som fan. Det SKA bli en resa vid jul. Jag ska se till att det blir så. Jag vill verkligen. Hahah...  Så dagen kommer kanske spenderas med resletande och planering. Mmmm... Det blir bra det...

Och idag fyller min syster år. Men hon med fru, har tagit sig iväg till Paris för en romantisk weekend. Det hindrade dock inte henne från att ringa nu, medan jag höll på att författa ett grattis sms, och anklagande fråga: varför har du inte ringt? Hahahah! Men jag skickade sms:et iaf efter vi hade lagt på. REBELL! Hahah.. 

Jag skulle verkligen behöva en ny dator...  

Idag kommer jag bli halshuggen. Min uppsats ska opponeras på och jag lider alla helvetets kval. Min hjärna envisas med att intala mig att jag är helt jävla värdelös, att jag ingenting har på en högskola att göra och att jag kan ju bara försöka skriva en b-uppsats men det kommer knappast lyckas. Puh. Men jag försöker låta den där svaga lilla rösten snacka oxå, den som säger: se det som ett tillfälle att lära dig. Första gången en skriver en b-uppsats kan det kanske inte bli superbra! Klart jag kommer överleva, men.. Ja. Nervös är bara förnamnet.

Vi har fått svar från vår VFU också, vår handledare verkar helt awesome och har redan gett oss en STOR uppgift som vi ( jag och D ) ska göra tillsammans. Det är så läskigt, och stort och helt jävla... Hur coolt som helst helt enkelt. Hahahah!

Börjar 09.50 idag, det är väl bra. Men hu va nervös jag är nu. Funtar på att ta bilen? P har tydligen gått till jobbet idag. Hhaha, Alltså GÅTT till jobbet. Han ÄR ju påjobbet varje dag. Hahhah!

Ok nu ska jag... Borsta tänderna?  Ha det bra. Hej då.