Jag har visst glömt att blogga. Hehe. Inte för att det spelar någon som helst roll men.. Ja. Flottfärden var magisk. Ganska jobbig och slitig vissa stunder men over all så jäkla nice. Blev ovänner ett par gånger både med syster och pappa men det gick över rätt lätt. Vi blev ganska myggbitna men sov gott i tältet som vi satt upp på flotten.

Sen jag kom hem har jag dock drabbats av lite neråtkänslor. Jag känner mig lite sliten och tvivlar på det mesta i mitt liv. Ska oxå få mens om 2 dagar och då kan det ju bli så här, det har hänt förr. Det är jobbigt att inte träffa L på så långa stunder också, det känns lite upp och ner. Hur ska vi lära känna varandra om vi aldrig ses? Visst vi sms:ar och prata telefon varje dag men det är liksom inte tillräckligt. Fast så här är det nog. Jag menar, när en ska lära känna en ny person i vuxen ålder. Vi har liksom liv som är fyllda med saker och åtaganden och andra människor. Det är svårt att få in någon ny. Som liksom har sitt liv och saker och åtaganden... Jag har tänkt ganska många gånger att jag nog inte är gjord för förhållanden. Orkar liksom inte kompromissa och trycka undan delar av mig själv. Det mesta går förvånansvärt lätt med L. Vi tycker lika om mycket och har lite samma mål (förutom hans tvärsäkerhet angående barn, jag känner mig fortfarande vilse) med livet. Samma tankar angående en livspartner och samma vilja att uppleva livet. Men, det finns alltid minst ett men. Jag är rädd att jag träffade honom förtidigt efter P. Jag är rädd att jag kanske nöjer mig, för att slippa vara ensam? Fast samtidigt vet jag ju att jag trivs ensam så det är jävligt tudelat... Det känns så jävla tabu att prata om oxå. Jag vet inte, känner mig matad med Hollywoods bild av kärlek och funderar på om jag någonsin varit kär då? Om det är måttstocken... Jag vet inte. Jag trivs jättebra med L och vi har det fantastiskt när vi ses. Ska kanske inte överanalysera? Bättre att försöka att inte tänka, låta mensen komma och sommaren gå. Så får vi se vad som händer! ?