Jag sa ju att det skulle bli så HIIIIMLANS bra att D va i min grupp.. Men hon har det visst lite jobbigt nu, av diverse (helt legitima anledningar) men hon är liksom fortfarande ett barn. Jag vet inte, jag är säkert skittaskig som tycker så här, men jag orkar liksom inte med ungdomsdrama. Hon är ju bara 21 och det märks ibland. Oftast är hon väldigt balanserad men, ja ibland bara kommer det skit som jag inte riktigt orkar med. Det verkar som om den här UVK kursen verkligen inte är hennes grej, hon känner att hon vill hoppa av och jag kan verkligen förstå hur hon känne. Jag känner ju likadant i vissa av dom andra (läs photoshop) kurserna. För mig är det ju tvärt om, jag känner för varje kurs som går att det är utbildningsforskare jag vill bli. Och det kommer jag kunne efter 5 å på den här utbildningen! Så får jag bara ta själva lärarrollen som en... Bonus.

Men tillbaka till D. När hon blir så här nere, verkar det som om hon vill ta ut det i aggretioner, gärna på den som är i närheteten (?!) vilket igår var jag. SÅ jag är ganska trött på henne nu, och vill gärna INTE vara i hennes grupp. Men, men.. Inget att göra åt. Det är faktiskt inte mitt ansvar att hon ska vara glad och må bra, och jag har lagt lite för mycket energi på det senaste tiden. Så jag tänker nog börja koncentrera mig på mig istället. Jag älskar den här kursen, att sen de andra i klassen spyr på det, är inte mitt problem. Så, nog rantande om det.

Förkylningen håller sig på ett lite lågt irriterande sätt. Bryter inte ut helt och hållet men håller mig jävligt sänkt. Är superjävla trött hela tiden och snorar såklart en hel del. Har en hel del grejer som snurrar i huvvet också, men ja, jag kommer hela tiden fram till att jag inte kan tvinga fram något eller någon att vara som jag vill. Jag får acceptera läget. Inte så lätt men helt klart det enda rätta. Det kan ju vara därför jag tycker D är jobbig också, för att jag själv inte är 100%? För att jag inte riktigt har energin som behövs... VIlket får mig att komma in på en annan insikt jag har fått de senaste veckorna: Jag tänker bli minst 100 år gammal. Vet inte om jag har skrivit om det tidigare, men det spelar ingen roll. Jag följer ju Bojans blogg, en sån jäkla krutkärring och min absolut största idol för tillfället. Och hon är 102 år gammal. Hon är helt självgående och inte det minsta dement. Jag har följt hennes blogg i ja, ett par veckor, och av en slump hamnade jag på kunskapskanalen igår, där det var ett program om åldrande. Bojan va med och nu tycker jag ännu mer om henne, hon är så.. GO:ig om du förstår hur jag menar?.. Hahhaha.. Hur som helst, så intervjuade dom en massa 100-åringar och de kom fram till följande:

Lite svårt att se bilen men det står iaf:

1. Ät lite men bra

2. Var aktiv

3. Ta hand om vänner och sociala nätverk

4. Ha ett syfte och mål med tillvaron

Och jag menar, jatack. Så hur mycket jag än hatar att träna så måste jag få in att börja röra på mig mer. För jag vill verkligen bli hundra. Och då måste man det för att hålla sig frisk. Dessutom måste jag äta mindre socker, men det visste jag ju redan. Så nu funderar jag på hur jag ska få igång det där aktiva livet... Fast, jag är faktiskt ganska aktiv, iaf i perioder. Bara för att jag inte går på gym betyder det inte att jag inte är aktiv... Jag är ju ute i skogen ganska ofta och jag går relativt mycket. Men ok, inte mycket nog det kan jag erkänna. SÅ. Simma en gång i veckan kanske? Hmm, får fundera på den tror jag. 

Nu ska jag sminka mig och sen ska jag läsa kurslitteratur och sen åka in till skolan. Ajöss