Det var inte så här det skulle bli. Vafan hände? Fick den jävla veckan i tisdags, inte värre än vanligt på smärtskalan... Men nu? Varför vagga in mig i falsk säkerhet?? Jag kommer upp i tid, tänker att jag behöver städa inför morgondagen. Äter frukost och drickar kaffe, tar ett bad. Kliver upp och klär på mig. Lägger i System of a Down, Red Hot, och 50´cent för rätt känsla. Sätter igång med köket, diskar och gör rent spisen. Sen ska jag bara gå in i stora rummet och fixa nåt, och slås brutalt till golvet av en intensiv jävla smärta i livmodern. Det kändes som om jag delades itu. Jag reagerade med att bli akut illamående... Som man kan bli av stark smärta. Släpar mig till toaletten där jag har fått spendera den senaste timmen! Nu har det släppt litegrann, och illamåendet är någolunda över, men som vi kvinnor vet, går det ju i vågor. Vågor av smärta och ångest. För att släppa, för att höjas, för att släppa och så vidare. HERREGUD så ont jag har idag. Idag hade jag behövt någon som tar hand om mig. Som kommer med chokladsås i en kopp och byter värmedynan jag måste klistra fast på magen, som lägger armen om mig och kanske bara klappar mig lite på huvudet... Jag tycker så sjukt synd om mig själv. Och allt jag ville var att få ordna inför imorgon...    Om du har en flickvän eller fru ska du ta mig FAN ta hand om henne när hon har det så här! För ni killar kan ALDRIG förstå hur det känns. Ni skulle ALDRIG klara av smärtan. Och det är väl inte så konstigt att vi beter oss som monster när vi har så ont att vi kräks och att vi varje gång vi går på toaletten får se hur blodet rinner ur oss som självaste livet! I en hel vecka. Fan... Och allt om slår mig är att det är till för att kunna få barn. Mmmm. Hur många barn var det nu jag ville ha egentligen? GAH.