Snabbspolningsknapp, var är du? 

Det verkar som att jag mår lite sämre när jag är här, hos föräldrarna... Det verkar som att jag tänker mer på honom då. Jag vill inte tänka på honom mer. Jag vill att han ska bort. Antar att jag får ett sms idag, eller kanske under veckan i alla fall. Att lägenheten är tom och jag kan flytta hem. Fy fan vad jag hatar det här. Fast jag menar, jag är ju på det klara med att det är som det är och jag är liksom, med på det, men. MEN... Fan ta allt.

Jag tänker inte tänka på B nåt mer. Den hangupen ska bort den med. Jag måste bli jag först, sen kan jag KANSKE släppa in nån ny. Men troligtvis inte. Jag tror faktiskt jag skiter i det där nu. En älskare kanske? Det räcker. 

Åhh, jag bara VEEET att P kommer glömma en massa saker! Och det kommer störa mig som fan. Han vet fan inte ens om vart en del av hans grejer är nånstans! För han har inte brytt sig om att frpåga. Fan ta honom och fan ta allt som har med honom att göra. Fan ta alla han grejer, fan ta honom!!!! Hur kundejag tro att allt va bra? Att han var den rätta och att vi skulle bli gamla tillsammans? Hur kunde jag vara så jävla naiv?

Jag måste släppa taget. Jag måste gå tillbaka till basics, allt blir vad det blir, och det blir som det är tänkt. Bara jag släpper kontrollen, och låter det ske. Jag kan inte tvinga fram något, inget bra och inget dåligt. 

Pappa gör det svagaste kaffet i Världen. Det är som att dricka varmt vatten...