Det va inget speciellt för honom.

Kan inte komma ur det här gråsvarta jag är i. Det känns som att drunkna i nån typ av gyttja, den bara drar och drar och inget är roligt längre. Inte ens kaffe smakar gott. Jag gråter konstant även om det är utan tårar mestadels av tiden... Hur kunde jag tro på oss? Varför gjorde jag det?

Jag ligger i badet, försöker tvinga mig att tänka på annat men det går inte. Försöker tänka glada tankar men allt känns så jävla svart. Varför kan jag inte bara släppa taget? Det va inget speciellt. För honom. Men det va det för mig.

Jag skulle gärna sluta känna nu. Det är lite i senaste laget men... Bättre sent än aldrig säger en va? Dålig dag. Dålig vecka. Dåligt liv...

Förlåt för att jag är så dyster... Jag ska ta bort sminket, duscha av mig badvattnet, ta på myskläder, ta täcket och lägga mig i soffan. Äta popcorn. Gråta. Det blir bra va?

Hela datorn verkar ha ställt om sig under natten. Inga lösenord är kvar, och ingenting funkar. Var tvungen att återställa en jävla massa och fan va meckigt. Har PMS och är INTE på humör för det här jävla skitlivet. VIll bara gå och lägga mig igen. Efter att jag skrev nattens inlägg, så somnade jag faktiskt ok. Är doch sjukt låg idag och ja, jag inser ju varför. För att jag träffade P i måndags. SÅKLART. Jag vet att det känns bättre när jag träffar honom men jag måste verkligen försöka undvika det. Dipparna efteråt är fan åt helvete.

Det har bara gått lite mindre än 5 veckor. Jag måste komma ihåg det. Men det är konstigt, för den här tiden känns så sjukt  mycket längre än tiden vi var tillsammans. Fan va ont det gör när jag tänker på att han inte har kännt som jag. FAN.

Nu ska jag åka till skolan. Har halvdag och hoppas på att få NÅGOT gjort. Sen vill jag ta mig förbi nån typ av elektronikkedja och köpa en dammsugare. Hrmf. Sen ska jag hem och packa inför Danmark. Sen ska jag försöka att inte tänka på mitt sugiga jävla skitliv. Sen är det fredag och vi åker.

Ajöss 

Jag vill inte... Jag orkar inte gråta mer. När fan ska det gå över? När ska jag sluta känna mig så jävla dum som trodde vi hade nåt bra, nåt fantastiskt... Jag tycker fortfarande att det var det. Jag vill inte att det ska vara slut även om jag fattar att det är det. Jag hatar att vara ledsen... Jag vet att jag har skrivit det tusen gånger senaste månaden men det går liksom inte över och jag vet inte vad jag ska göra... Varför kan han inte bara försvinna från mitt hjärta? Han måste fan lämna tillbaka det, jag vill inte att han ska ha det! Jag vill bara bli ok igen. Jag vill inte vara ett jävla vrak. Som typ gråter för minsta sinnestämmning och bara... Fan. Jag kan inte sova. Jag vill ingenting. Jag försöker vara positiv och tänka på annat men... Så här på natten är det bara för tungt. Jag hatar den här jävla lägenheten, jag hatar att han flyttade hit. Jag hatar att han aldrig kände sig som hemma. Jag hatar att han inte tog det här förhållandet på allvar.

Jag har fått hit soffan och matbordet. Fick sån jävla hjälp av syster med fru, vet inte hur jag ska tacka dom. Men det gjorde saken värre. Jag vill ju inte ha nån annan soffa. Jag hade en som var mer än bra. Fast den nya är skön... ? Nu fick jag huvudvärk oxå... Jävla grinande. Det ger typ bihålor fyllda med snor och det ger huvudvärk...

Jag vet att det kommer gå över, det går bara alldeles för långsamt. Och jag kommer aldrig förstå hur han kunde slänga bort det vi hade... Som en jävla påse skit. Enkelt.

Skit samma. Allt är fan åt helvete.