Jag var så sjukt ledsen igår, kunde inte sluta gråta. Det var en extra anledning till det men jag orkar inte riktigt prata om det just nu. Det är ett kapitel i mitt liv som legat nere i flera år och som jag nu har stängt dörren  och låst om mig. Det är tungt, men nödvändigt. 

Fick en sån där verklighetssmäll också: Jag tittade igenom bloggen igår, för jag funderade på hur länge jag har varit nykter och tänkte att det har jag säkert bloggat om. Går tillbaka till 2011 och kollar igenom december... Ingenting. Går vidare till 2012 och inser, P är ju med här. Vi har varit tillsammans så LÄNGE. Jag visste ju att det var över tre år, men att se årtalen så där, det var liksom... Jag kan inte beskriva. Så jävla jobbigt. Han var liksom med nästan från början med bloggen, han var med när föräldrarna bodde i radhuset, han har varit med under hela konstfackstiden! Jag fattar inte... Hur kunde jag vara så säker på att han var rätt person. Hur kunde jag inte se. Veta... Känna... Jag börjar bli så sjukt rädd för ensamheten och utanförskapet. Jag är rädd för att jag har haft mina chanser. Jag vet att jag skriver att det kommer något bättre av det här, men för en del gör det faktiskt inte det. Väljer jag konstant fel i livet kommer chanserna kanske ta slut. Jag börjar återigen ifrågasätta mina livsval. Kanske inte så mycket barnfrågan, men livet i stort. Jag vill inte vara beroende av någon annan människa, jag vill vara glad i mig själv, men är det rätt?

Jag vill så gärna flytta hem men jag är samtidigt livrädd. Jag är livrädd att jag kommer lägga mig i sängen, i den tomma ekande lägenheten och sen inte gå upp. Det är bra så, tack. Låt mig vara. Jag känner mig så jävla ensam. OCh gammal. Jag känner det som att jag är 70 år och snart står med båda fötterna i graven. Jag orkar inte börja om. Jag övermannas av känslan att ALLA ANDRA HAR DET SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN MIG OCH SÅ KOMMER DET ALLTID VARA! Jag känner mig dömd till olycklighet och en oförmåga att gå vidare. Jag är rädd att jag inte kommer kunna släppa taget om P och bara klänga mig fast som en jävla igel. Förnedringen och olyckan. Jag vill inte vara en sån här person. Jag vill inte vara ledsen längre.