Och jag ska åka båt. Uäk. Jag får ångest bara av att tänka på det. Jag har aldrig blivit sjösjuk i hela mitt liv, men i och med min extrema kräkfobi som kommer som ett brev på posten så fort jag känner minsta lilla ångest så känns det rätt surt att det är storm när man ska vistas 3 tim och 15 min på öppet hav. Dessutom kommer ju dödsångesten. Huuu.

( Med risk för att låta som en riktigt DramaQueen, måste skriva av mig lite )

Vilket får mig att tänka på förr. När jag drack. Då hade jag aldrig dödsångest. Jag hade dödslängtan. Inte så att jag VILLE ta livet av mig, snarare att jag sket i vilket. Det känndes ofta som att det inte spelade någon roll. Det var väl därför man fortsatte, och det var väl därför man satte sig i situationer som jag, idag, tycker är fullständigt galna.

Hämtade ut julklapparna från Vistaprint! Oh så fina dom blev, men jag inser ju att jag har gjort bort mig. Jag har glömt mormor, men kommit ihåg systers Jenny! Som inte ens kommer fira med OSS. Huuu, pinsamt. Och nu är priset typ det dubbla på samma grejer, det va ett erbjudande som jag hoppade på. Hrmf. Har väl inget val.

Ok nu e pappa här, dags att dra!   Vi hörs på söndag!  

Nu ska jag strax gå till tvättstugan. Lyckades somna om runt sexsnåret... Och vaknade med huvudvärk! SÅ jävla typiskt. Men man får väl skylla sig själv när man inte sover som folk!  

Fan ibland tar det en halv dag för mig att få ihop ett blägg. Började kl: 09.56 nu är den 10.45 Hehhehe så kan det gå.

Efter att ha legat vaken i ungefär en timme kände jag att det var dags att kapitulera inför vakenheten och försöka sysselsätta mig på något vis. Jag skulle ju kunna packa. Konstigt nog har jag inte redan gjort det...

Och det är konstigt hur andras olycka får en att börja tänka på sig själv. På sitt eget liv. Men vi människor funkar kanske så? Jag vet inte vad jag vill, men jag vet att jag tycker det går för långsamt. Jag vet att jag känner mig, stundtals, ganska stressad. Dumt. Men sant.

Nu har jag klämt i mig 3 lussebullar. Mitt i natten. Det är så man skäms     .

Det är ändå rätt skönt med insomnia på dagar när det inte spelar någon roll. För jag kan ju gå och lägga mig klockan fem och ändå sova ut... Har tvättstugan klockan tio men det är allt. Får väl ta mig i kragen och ringa mormor och se om hon behöver något inför resan. Men annars har jag en fin och bra dag framför mig. Så skönt att slippa all drama på jobbet.

På tal om jobbet: det börjar nysta upp sig nu   . Tydligen har dom en kille som är sjukskriven, har visst varit det i över ett år, och tydligen är det lite kaiko, med missade sjukintyg etc. Har inte riktigt hela historien, men ja.. Behöver den inte heller. Sen har vi C och E som reser runt i Australien. C åkte först, för ett par måander sen och E precis innan jag började. Mig veterligen kommer E tillbaka, och ska ha sin tjänst, som bokningsansvarig. P som är chef vikarierar för J som är mammaledig. Så, båda tjejerna i repan, som varit så elaka, är ganska nya på sina platser. Inte konstigt om dom känner sig hotade av mig. Bilden blir liksom lite klarare när man inser att vi är, för tillfället, en ganska splittrad arbetplats. Egentligen spelar det ingen roll i helvete, men det lugnar mig lite grann... Det får mig att inse, (det jag redan vet men,) att det enda som kommer göra saker bra, är att vi får tid på oss. Och tålamod. Haha, hört den förut? Mmm, jag med. Men det e ok.

Undrar hur det kommer gå för mormor. Jag är ganska nervös, både för hennes del men oxå för min egen! Jag vill ju ha ut så mycket som möjligt av dessa korta, korta dagar. Och om hon inte orkar så går ju en massa tid åt det. Och hon kan ju för fan inte sitta ensam i huset? Det vore så bra om hon bara: Jag vill nog stanna här hos B&B, så kan ni hämta mig och så.. blablabla... Men om jag känner mormor rätt tror hon att det hon kommer orka. Huuu.  

Nu inser jag att det är 1:a dec. God jul allihop.