Helt plötsligt blir det jävligt tydligt vad som hjälper på ett krossat hjärta. Även om det är skönt att bara ligga i soffan och kolla serier och gråta och tycka synd om sig själv så är det vardagen som får en vidare. Tänkte på honom imorse men inser nu att det har varit en bra dag utan direkt ledsamhet. Intressant och underligt på samma gång.

Idag startar en tre veckor lång session i textilverkstaden. Jag är underligt nog inte särskillt peppad. Men det kommer nog. Vi kommer få någon uppgift att göra idag, så vi kickas igång och det tror jag kommer hjälpa. Jag är ju låg just nu och så är det bara. Har bara några minuter på mig att skriva, och själkart står det helt still. JÄvla skithjärna. Den gjorde så där imorse igen: jag tänkte inte på P det första men bara för att jag inte gjorde det så kom jag på det och då tänkte jag ju på honom! Störigt. Men ja. Jag vet, tillslut kommer jag inte tänka på honom när jag vaknar als. Han kommer flyta ut till att bli en del av mitt känslomässiga baggage. Jag hatar det. Den väskan var redan full. 

Skulle leta oömma kläder inför skolan idag och snubblade på tischan jag köpte till mig själv som skoh i början av mitt och P:s förhållande. I   Peter . Jag vecklade inte ens ut och kollade, slängde den bara i soporna direkt. Hatar att jag trodde vi skulle vara för evigt. MEN, å andra sidan, om jag INTE trott det, hade det varit så bra? Kärlek är dubbelt. Och när det tar slut är det skit. 

NU måste jag springa. Ajö