Jag har precis kraschat. Jag hatar det här! Trodde väl att jag skulle göra det när jag väl kom ut till landet, men det har hållts i schack ända tills nyss. Hade bäddat mer mig i soffan och kollade x-files på datorn. Har chips och godis och allmänt trevligt. Sen blev jag suuupertrött och kände att jag måste gå och borsta tänderna... Sagt och gjort. Kom tillbaka till vagnen och flyttade mig till sängen, och började storgråta. Och nu kan jag inte sluta... Jag vet att det kommer komma såna här tillfällen men jag vill inte det. Jag vill vara glad. Och glömma att mitt hjärta är trasigt. Jag vet att det kommer gå över, det är redan bättre mestadels av tiden, men det gör fortfarande ont. Jag känner mig fortfarande lurad. Och dum. Så jävla dum. Och ensam. Det är en konstig ensamhet, en sån, där en är omgiven av människor en tycker om men ändå är helt ensam.

Bäst att dra fram mina mantran igen: DET GÅR ÖVER. DET KOMMER BLI BÄTTRE. JAG KOMMER BLI BRA. JAG KOMMER BLI BÄTTRE.

Imorrn ska jag jobba. Det blir skit, men inget jag inte överlever.. Bankomaten.

Det kommer bli bra att flytta ut hit. Bara han tar bort sin jävla båtjävel så jag slipper påminnas om honom hela tiden. Såg att han iaf hämtat kanoten och lagt upp i båten. Det var bra. Då behöver jag inte oroa mig för att dom försöker sneaka kvar den. Usch. Jag hatar att han får mig att bli så här bitter och elak. Men jag orkar verkligen inte ha något med den där familjen att göra. Jag vill inte påminnas om det liv jag hade och trodde jag skulle ha. Jag hatar att vara så här ledsen! Jag är så evinnerligt trött på det.

PS lunchen med underbara Emmis idag var helt enkelt super. Du är så fantastisk. ?

Mmm... Jag ska jobba i helgen. OCH, det innebär att sova ute på landet. Det kommer bli intressant och jag är faktiskt peppad. Har redan behövt packa om och byta väska tre gånger. Heheheh. Det är bara två nätter, för på söndag åker jag ju hem, men still, det är en massa saker jag liksom VILL ha med. Bara mina två stickningar med garn och allt tar en jäkla plats i väskan. Datorn och hårdisken med alla filmer måste också få plats för utan den blir jag nog lappsjuk. Sen vill jag ju ha en handduk med för jag VET inte om det finns nån därute. Troligtvis, men fatta jobbigt att anta att det finns, komma ut och så finns det inte. Det är inte som att jag kan åka hem lite lätt och hämta! Hrmf. SÅ, jag få snällt släpa nu istället. Och så lämna kvar det jag kan. Ska stanna i Hemmeste på väg ut och köpa frulle och mat och typ vatten. Det går att dricka vattnet därute men... Jag vill inte. Heheheh! OCH jag måste liksom inse att det troligtvis kommer vara kallt som satan inatt, vilket innebär att jag packat ner varma kläder. Varma kläder tar plats. Men det blir nog bra. Tillslut.

Igår hänkade S från klassen med hit efter skolan och så sydde vi klart hennes pyjamas. Den blev jättefin och hon kan faktiskt ha den. Hon verkade nöjd.   Sen snackade vi såklart en massa skit, och vid nåt tillfälle när vi pratade realtioner och sånt, så nämner hon, lite snabbt: men, eh, internetdejtar inte du? Varpå jag svarade lite kryptiskt och lite lögningt och mumlande, och så snurrade jag in mig i ett utlägg om hur jag inte tror på nätdejting... Och jag inser ju direkt att det är D iklassen som berättat för S att jag gör detta. För det är bara D jag har sagt det till eftersom jag tycker det ÄR rätt pinsamt och eftersom jag inte tror på det!! Vilket gör mig besviken som fan på D. Varför har hon berättat det? Och i vilket sammanhang??? Sen har jag ju bara en sida där och är sjukt besviken på mig själv att skaffade det, EFTERSOM JAG INTE TROR PÅ DET, OCH EFTERSOM DET BARA ÄR VÄRDELÖSA MÄN DÄR. Men nu vet jag inte hur jag ska göra... FÖr jag SA aldrig till D att hon inte fick säga, men jag liksom antog att hon skulle förstå eftersom situationen var att vi satt i kafeterian, ensamma. Jag lutade mig fram och halvviskade fram hela historien och så skrattade jag förläget och sa hur besviken jag var. Men ja, jag borde fattat att det inte betyder att en person FÖRSTÅR att det är "hemligt"... Såklart... Men ja, det va inte så kul helt enkelt. Sen fick jag reda på att en annan person i klassen oxå pratat illa om mig. Eller nä, inte illa men, personen hade tyckt att jag betett mig illa. Det var för några veckor sen i tryckeriet. FÖrst hade jag sagt att jag inte ville umgås med någon, (vilket är sant och jag gör det bara för att det faller sig så ibland, det är inget jag väljer!) sen hade jag, enligt personen, bjudit in NÅGRA i klassen till att få umgås med mig och sy sina saker... VIlket inte heller är sant, eftersom jag högt och tydligt sa, rakt ut i klassen: Om någon behöver hjälp med att sy, kan ni komma hem till mig. Jag ska hjälpa S och D, den och den dagen. Sen var det inget mer med det. Men då hade han tyckt att jag bjöd in vissa men inte andra. Han tar lätt på sig offerkoftan och det är synd. Men det gjorde ju ytterligare att jag kände mig besviken. Jag är verkligen inte en person som utesluter någon när det kommer till såna här saker. Jag hatar mobbning och vill att alla ska må bra. Men, ja, jag kan ju inte "rädda" alla... Och han tycker som han tycker. Det måste han ju få göra. Men han har visst sagt till någon att han känner sig utanför och just mobbad. Problemet är att han är sjukt traditionell och lite gammaldags och vi andra i klassen är mer moderna. Det blir kraschar och vi andra är dessvärre fler. DÅ är det svårt att få sin vilja fram OCH på det är han en MAN som är van att få som han vill. OCh i vår klass är det 95 % feministiska tjejer med STARKA åsikter. Så... Do the math. Ledsen men kom med bättre ideér helt enkelt.

Oj, va mycket jag skrivt, hela morgonen har gått och jag måste snart springa till tåget. Hej då