Jag har självstuder nu igen... Jag har dumt nog klagat på detta. Fattar inte varför, för jag får va hemma i flera dagar i streck och det är CEPESKÖNT. Har som vanligt massor att läsa, och eftersom jag inte lästa allt jag skulle under förra "ledigheten" så måste jag ju läsa det nu. MEN, det gör ingenting.

P kom frivilligt till mig och började prata igår. Det är första gången och det känns som en breakthrough. Han sa inte så mycket men han sa hur han tänkte och nu vet jag. Jag tolkar det som en form av vinterdepression. Det är för mörkt, för kallt, för menigslöst, för tråkigt. Och jag förstår honom. Men känner inte likadant så jag är ju ingen tröst. Det är nog ganska jobbigt och ha en sån som mig runt sig när man mår så. Jag har ju mått så själv, och det GÅR INTE ATT RYCKA UPP SIG, hur gärna man än vill. Och har man då ett energiknippe som skrattar åt, i princip allt, jämt, så kan det nog vara lite psykiskt anstängt. Där är vi ju fundamentalt olika han och jag. Sen jag blev nykter så LETAR jag efter roliga saker hela tiden, och mitt liv går ut på att ha kul och göra det JAG vill göra. Han är typ tvärt om. Haha.. Nä alltså han letar såklart inte efter tråkiga saker att vara ledsen över! Men han här lättare att tycka att livet är kasst. Som finaste stina skrev i kommentaren: Men jag tror det är viktigt att inte hela tiden tvinga en själv att tycka/låtsas/bete sig som om allt är skitbra. För det är inte alltid det. Det är rätt ofta skitkasst. Det är nog så han tänker och är som person. Personligen håller jag inte med. Det är därför jag upprepar fake it ´til you make it. Och för mig funkar det. Sen får ni tycka att jag ljuger, eller hycklar eller vad fan som helst. Men så är det iaf. Så! Min plan är försöka backa och fortsätta göra mina grejer, för min skull och så liksom bara finnas här om han vill. Det får duga för nu, för nån annan lösning vill inte infinna sig i min hjärna.  

Jag badade igår. På Näckenbadet. Det är fan inte fräsht ( nämen hur fan stavas det här ordet?? Usch ) där alltså. Och jag var där för tidigt. Det var en massa barn i simskola som bara avlöste varandra. OCh för första gången sen jag började simma så fick jag, inte bara en, utan två kallsupar. Efter den första tänkte jag, äsch, ingen fara, det är säkert inget bajs i den här poolen. Fortsatte simma och la liksom märke till detaljer: Hur det luktar lite mögel precis när man simmar förbi ett ställe, hur barnen hostar och snyter sig i vattnet, hur dom gamla kommer ut ur omklädningsrummet utan ha duschat först....   Och precis när jag liksom simmar runt och börjar MÄRKA detta *SLURP* värsta kallsupen rätt ner i luftstrupen. Får göra invänd hjärtlungräddning på mig själv och inser, nepp. Inte idag. Hostande och frustande tar jag mig upp ur bassängen och tänker: nu dör jag. Heahahha.. Det blev bara tjugo minuters simning men det gör inget. Och jag dog inte. Jag satte mig i bastun i femton minuter och sen klädde jag mig och gick hem.

Gruppabetet går som på räls. Har lite dåligt samvete för D, hon hade nog gärna velat vara i vår grupp, men jag inbjöd inte till det ett dugg. Hon är nöjd med sin grupp, men jag känner ändå att jag BORDE... Men men, jag har faktiskt inget ansvar för nån annan än mig själv, och så är det.

Nu sk jag äta frulle och sen ska jag ringa mormor. Missade ett samtal från henne igår och glömde ringa upp.. Heheh, får se vad det kan va hon har på hjärtat...    Ajöss