Igår va ingen kul dag. Jag låg som förlamad i soffan hela dagen och grät i pulstempo. 5 minuter fulgråt, 20 minuter halvslummrande i nån konstigt komaliknande dvala... För att vakna och fulgråta i 5 minuter... Det känndes som om mitt liv bara raserades mer och mer för varje sekund och jag kunde liksom inte sortera tankarna. Men som vi alla vet är outtalade tankar, ca det värsta som finns. Dom får liksom makt när dom ligger där inne i hjärnbalken och surnar. Men det var två saker som ändå gjorde dagen uthärdlig: Systern ringde och pratat sans med mig under hela morgonen när jag var som mest hysterisk, av sömnbrist och ledsamhet. Och som tur är fick jag sms från bästa Stina vid lunchtid, tack min vän. Du räddade dagen igår. Vår sms konversation tog udden av den jävla fysiska smärtan jag kände. OCH jag fick skriva av mig tankarna. När P kom hem satt jag i soffan, halvgråten och jävlig, genomsäker på att han skulle dumpa mig, packa sina saker och dra. Men det gjorde han inte... Han satte sig i soffan och började prata, jag tänker inte gå in alltför specifikt, då det känns som om jag sviker ett förtroende och liksom, skvallrar... Men han sa att han hade tänkt helt tvärt om hela dagen på jobbet. Han hade insett att det han hade velat ha i familjefrågan var idyllen, eller snarare fantasin om den där lyckliga lilla familjen som lever i ett litet hus och allt det där, ja heteronormen du vet?... Det där som han typ, hade när han växte upp. SÅKLART, och nu analyserar jag (jag borde inte, men det går inte att stoppa) Han har dessutom 3 syskon och hans mamma var dagmamma under hela hans barndom. Det där med en massa barn omkring sig är nog nåt gammalt minne han går och bär på! Visserligen var hans pappa helt frånvarande, det har ju varit P:s enda hållpunkt egentligen: inte bli som sin pappa... Men han sa också att han hade lyssnat på allt jag sagt och insett att jag hade rätt. Det där med ansvar är kanske inte hans styrka. Han är väldigt lik sin pappa som trivdes bäst ute i skogen med en massa fåglar och var en sån person som INTE gav avkall på sina egna intressen.

Problemet med att skaffa barn är en måste göra avkall på sina egna intressen, barnet måste liksom gå först JÄMT. Och kommer en hem trött och sur från en kass dag på jobbet vill en kanske bara sätta sig i soffan och spela tv-spel. Men det kan en inte då, för barnet ska hämtas, tvättas, matas och nattas. Sen somnar du nog själv... Och det va den dagen. Och så ser ALLA dagar ut i ungefär 5 år, förutom när ungen är sjuk, då blir det vaknätter och sjukhusbesök. Eller så har du varit hemma hela dagen med en skrikig unge och din partner kommer hem, sur och trött och du vill bara ha liiiite jävla tid för dig själv men det orkar hen inte.? För den har ju varit på jobbet hela dan etc. Sen blir det kanske lite skillnad men ja, ni fattar min poäng.

Jag fick lite dåligt samvete, för OM P vill ha barn ska ju såklart inte jag komma och säga att han inte KAN. Det är klart han KAN. Alla kan ändras, när en verkligen vill. Men jag har ju talat om vad jag behöver från honom länge, och det har inte kommit så lätt för honom. Ett nyfött barn kan liksom inte säga vad den behöver... Det måste komma naturligt. Och jag har liksom velat bli ett team med P hela tiden, men det har varit svårt för honom, och de 3 stora bråk vi har haft under 2,5 år har handlat om detta. 

Vi kom iaf fram till att vi inte vill göra slut, han har fortfarande kvar känslan men på ett annat sätt och jag sa att han behöver klura ut hur och vad han vill ha. Sen får vi prata! PRATA. Hela tiden. Inte hålla något inne i 8 månader. Och vi liksom lovade varann detta. Det känns såklart inte 100 % än, men jag vet inte... Vi får väl kämpa lite antar jag? Jag har ju dock alltid sagt: Love is like a fart, if you have to push it´s probably shit. Så vi får se... Men för nu, känns det ok.

Tack Emma för ditt sms, det gjorde så gott att vakna till, jag är så glad att jag har dig, och Stina. Ni har gjort den här krisen hanterlig. Och jag kommer ta dig på orden med det där soffhänget!!

Nä nu ska jag göra mig iordning och dra till skolan. Ska skriva klart min uppsats och sen möte upp gruppen för repetition av vårt (cepedåliga) gestaltningsarbete. Jag gick ju inte till skolan igår, och det gjorde nog deras dag. Då slapp dom mina inlägg och kunde göra som Emma vill rakt av. Men jag tänker att det är skitsamma. DOm får stå för den där delen av arbetet. Jag gör som dom säger och så vänder vi blad och ser framåt. Snart är det över... Wish me luck.

Tack för att ni lyssna. Hej då.