Jag drömde något natten till idag, eller nej igår blir det nu. Klockan är ju tre på natten nu. Jag drömde iaf nåt och jag mindes tydligt hela drömmen när jag vaknade. Jag tänkte flera gånger, det här var en märklig dröm, jag borde skriva ner den, nu när jag ändå minns den så tydligt! Jag skrev inte ner den och nu minns jag inte. Det va nåt om kaos. Det var många människor jag känner och tycker om, men mest var det kaos. Sen kan jag inte plocka fram den mer. Sen kom morgonen och allt var frid och fröjd. VI åkte på kalas, precis i slutet blev det prat om ett annalkande sjuttioårskalas, för P:s mamma... DÅ hände nåt, eller nej, det hade redan hänt innan, men det va då jag märkte det. Det skulle på begöran göras en syskonbok av minnen eller nåt och P blev så där innesluten som han kan bli när han måste göra nåt han inte vill. Jag blev sur över hans dystra tysthet, och besvarade med samma mynt. Men sen började jag fundera... Och jag tänkte som jag alltid gör, han är ju den han är, och jag har ju valt att vara med honom. Jag kan inte ändra honom. Jag VILL inte ändra på honom. Jag vill acceptera den han är, men jag måste fundera på vad det är jag vill ha. Vill jag ha en dyster tysthet? Vill jag ha introverta samtal med någon som knappt svarar tillbaka...? Som en får dra varenda stavelse ur? Jag vet inte. Sen lagade jag mat och vi åt under tystnad. Sen satt vi i soffan som vi alltid gör. Och då frågade han: är du sur på mig? Och jag svarade: Nej. Men jag brottas med frågor och tankar... Men jag är faktiskt inte sur... Han svarade: jag brottas med det jag också. Och då slog det mig! Jag är så jävla egocentrisk. Jag tänker ta mig fan bara på mig själv. Såklart HAN tänker också! Nu minns jag inte ordagrant men han fortsatte: Ja, alltså, jag vill skaffa familj. Jag har tänkt på det... Typ, sen vi va i Danmark.

Vi var i Danmark i juli förra sommaren.

Mitt hjärta känns som slitet i tusen jävla bitar. Min mage är vänd ut och in. Jag har gråtit och blivit arg, och jag har varit förstående. Jag har ifrågasatt, jag har förlikat mig. Jag är tom. Mitt huvud känns som en ballong som varit fylld med luft men som av tidens gång liksom skrumpnat och torkat ihop. Jag känner mig lurad. Jag känner mig svartsjuk. Jag känner mig så oändligt ensam. Jag som hade vant mig vid tanken på att vara ensam, men så kom han in i mitt liv. Jag trodde verkligen han var rätt. Men helt uppenbarligen är han inte det. Jag kan för allt i världen inte somna. Vet inte om jag vill det heller. Han menar att eftersom jag varit så anti har han inte kunnat tänka sig en framtid med mig, men han har inte tänkt så långt som till hur han ska få det han vill ha. Han menar att han är stressad, att han vill ha barn relativt snart. Citat: "Man blir ju inte yngre, direkt" VA??  

Jag ska inte sticka under stolen med att tanken har slagit mig också det senaste halvåret. Speciellt men tanke på vad som händer alla som är i och runt Karlstad. Det verkar vara barn på allas hjärnor, och det påverkar såklart. Men varje gång jag tänker på det så tänker jag, men jag då? Ok, säg att vi skaffar den där ungen då, vad händer sen? Jo, JAG kommer vara uppe varenda jävla natt, genom magsjukor, feber och amningsproblem. Samtidigt som jag får lyssna på en mans jävla snarkningar. Och vadddå, kommer han vara hemma halva tiden? Mmm, säkert. Och vaddå, han kommer sluta röka på, sluta dricka?? MMMMM, SÄKERT! Kommer han börja städa toaletten? Diska? Dammsuga lägenheten??? Nä, för det kommer FORTFARANDE vara jag som gör allt detta PLUS TAR HAND OM UNGEN. Dessutom tar sexlivet slut. Dessutom kommer jag bli ännu tjockare och ännu fulare än jag är nu. Och det här med själva uppfostrandet då? Tro fan att vi kommer disskutera det INNAN, vilket VI BORDE eftersom det är rätt så jälva viktigt att vi tycker likadant, nä nä, för så långt tänker han inte! Folk som skaffar barn av diverse OGENOMTÄNKTA anledningar, provocerar mig. Jag är dessvärre begåvad med ett alldeles för stort mått av realism. Jag vet hur det kommer bli. Han har inte tagit ansvar för det här förhållandet hittills, så varför skulle han börja bara för att en unge kommer till? Män tar inget jävla ansvar någonsin och så är det med det. Jag är så jävla trött på barn-normen, den KVÄVER MIG!

Nu gör det så där ont när tårarna rinner. Du vet? Så där fysiskt ont att en vet att det är dags att sluta gråta. Att en måste sluta gråta för annars kommer det blod i tårkanalerna på riktigt. Två-års kris deluxe. Så jävla stört att det tog honom ett halvår att säga nåt. Men jag fattar ju den grejen också. Jag ÄR anti, och han har ju comittat till oss på sitt sätt. Klart att det inte är lätt att bara slänga fram: du jag har ändrat mig i en STOR JÄVLA LIVSAVGÖRANDE FRÅGA SOM GÄLLER OSS BÅDA. Samtidigt kan jag ju inte sluta tänka: men tänk om? Man ångrar ju aldrig ett barn. Det är jag medveten om. Men jag tycker så förbannat mycket om mig själv. Jag vill inte bli en själlös, trött, sliten, hopplös mamma. Jag vill inte ändra mig. Jag har tänkt så många scenarion. Jag vet inte vem jag är längre. Jag känner mig krossad. En jävla spillra. Men så här är det. Livet. Livet gör så här. En dag upp, andra dagen ner. Jag har en sån jävla huvudvärk nu att jag fan inte kan se rakt. Vill inte gråta mer. Jag mår fysiskt illa. Jag vill så gärna sova... Jag sitter i en liten grop, den är djup och alldeles för liten för mig. Men jag sitter där jag sitter. Kanske om jag ruckar lite på kanterna så blir den större?

Kan ingen bara komma och sluta mig i sin famn, vagga mig fram och tillbaka och säga: så, så, allt kommer bli bra. Oroa dig inte. Det är ner nu, men det kommer gå uppåt igen. Jag fick plötsligt en sån otrolig längtan efter farmor. Hon hade kunnat göra det där. Och det hade hjälpt. Hon hade smekt mitt hår och sagt: Lilla, lilla Jenny, du ska se att det ordnar sig. Och det skulle ordna sig.  

Det har tagit mig över en timme, ca fem liter tårar och två toarullar med snor att skriva klart det här. Men det som inte dödar, härdar.     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gud, ge mig sinnesro. Att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Ibland behöver jag påminna mig. ...

Nu har vi fått hit alla grejer. Det är totalt kaos. Haha. Vi är dessutom likadana så det lär ta några månader innan allt är uppackat. En låda i taget. Längtar efter skolan. Hatar verkligen mitt nya jobb. Hemstädningar is the worst. Men det är ju ...

Har totalt glömt bloggen. Men antagligen behöver jag den inte längre? Har ett förhållande där jag kan vara mig själv till 100% och vi pratar om allt. Behöver inte ventilera mig antar jag... Samtidigt saknar jag att skriva av mig. Vi ska flytta, t...

För många, för få. Livet är så jäkla flyktigt, vi vet aldrig vad som väntar... Och kan vi någonsin säga att vi känner en annan människa? Jag hoppas och tror du har det bättre där du är nu, Fredrik. Frid tillslut. Jobbade inte i helgen, det gick i...

Det är torsdag innan jobbhelg. Orkar egentligen inte alls jobba den här helgen. Det är mycket jobbigare att jobba helg när jag "jobbar" heltid under veckan. Det blir så fruktansvärt långt mellan ledigheten... Men en bra sak är lön. På fredag. Måste t...