Jag har blivit dumpad... Det finns inget fint sätt att säga det på. P är inte längre kär och vill inte vara tillsammans med mig. Han har visst inte varit det på länge.

Helgen var fin, lugn och skön. På lördagen pratade vi om den nya lägenheten och jag sa att han inte verkade på. Han höll med litegrann men sa mest ingenting. Som vanligt. Jag sa att jag absolut inte behövde flytta, att det mest kändes svårt att säga nej när det likom kastas ner knät på en. Vi bestämde att prata om det på söndagen. Söndagen kom, allt va fint. Jag lagade mat, vi åt den. Kollade lite film, sen sa jag: ok men hur gör vi med lägenheten? Då sa han: ja alltså anledningen till att jag inte varit på är för att jag inte är säker på mina känslor...

Och sen gjorde han slut. Efter att jag tvingat honom att ta lite jävla ansvar. Men han gjorde det... Han sa: Ja men det är nog så... Jag vill göra slut.

Så nu är det slut och jag lider alla helvetets kval. Jag fattar inget. Jag fattar allt. Jag är arg, ledsen, förstörd, utmattad, likgiltig och alla andra känslor på en och samma gång. Jag trodde verkligen vi skulle bli gamla tillsammans... Klyschigt, jag vet. Men jag trodde det. Jag trodde vi hade nåt så jävla bra. Men det var ju bara jag som kände det... Det va liksom inte sant. Först ringde jag mamma och bara tokgrät och fick knappt fram vad som hänt. Hon sa att pappa jobbade kväll och inte va hemma... Men jag sa att p fick skjutsa eller om jag tog bilen.. Men då ringde hon upp Jessica som kom direkt och hämtade mig hem hit till henne och Jenny.

"Den enda en kan lita på är sig själv"

Jag borde ta en dusch. Har varit vaken i samma kläder i över 30 timmar. Har dock bara legat på systerns soffa så det räknas väl som vila iaf. Gråtit, lugnat mig... Gråtit och så lugnat mig. Fy fan vilka pissiga känslor som kommer när det blir såna här situationer. Fy fan. Jag tror han har velat göra slut länge. Det känns helt för jävligt. Känner mig så jävla ratad. Som ingenting värd. Och så kommer den förbannade svartsjukan. Jag hatar det. Jag tänker på hur jag brukar smeka honom på kinden när vi sitter i soffan och hur vi kunde stå och kramas jättehårt och länge. Vet inte varför hjärnan gör så här. Varför plågar den mig? Jag läste nånstans att hjärnan är byggd för att glömma. Kan den inte bara göra det då?? Va?

Jag vill ju såklart inte vara med en person som inte vill vara med mig. Och nu har jag ytterligare en person i bagaget... En person som det kommer va jobbigt att träffa på, oavsett om det är med flit eller inte.

Och för honom är det bara slut. Han kommer kanske va lite låg ett par dagar/veckor Men sen går han vidare. Och här sitter jag. Som en jävla idiot. Lika dum nu som för ett år sen...