Helt plötsligt slog den mig igen, overklighetskänslan... Den här: ...det händer inte mig-känslan... Vart fan kom den ifrån? Jag menar... Jag vet ju att det händer. Jag vet att jag sitter här, INTE i mitt hem utan hos mina föräldrar för att P har dumpat mig. Jag vet det. Men det liksom susar till i öronen och jag undrar vad fan jag gör här... Skulle jag ha kickat ut P och tagit lägenheten direkt? Är jag för snäll? Alltså, jag vet ju att det inte är möjligt att jag skulle ha kunnat göra så. Dom jag tycker om måste jag göra allt för. Även om det betyder att jag mår dåligt av det. Så är det.

Kanske bara borde gå och lägga mig?  

Då sitter jag här, hos mamma och pappa. Båda jobbar kväll och det är helt tyst förutom datorbordets fläkt. Jag vill gråta men det verkar inte finnas tårar kvar. Jag känner mig så jävla ensam. Jag vill inte det. Jag vill inte vara ensam, och jävla utstött. Det tar skitlång tid att åka till och från skolan härifrån, och nu när jag kom hit, för typ 2 timmar sen, kunde jag inte ens gå hem. Jag gick till centrum och bara glodde, som en jävla mupp. Tillslut köpte jag ett par vantar på Lindex, för jag hade visst lite pengar kvar på presentkortet jag fick av P:s familj i somras... Och sen gick jag till ica och köpte grönt te, för det känns som jag håller på att bli sjuk, en mumsig duschkräm, för jag trodde det skulle få mig sluta gråta, och hårborttaggningsmedel, för om jag fortsätter vara en hårig feminazi kommer jag verkligen dö ensam och möglig.

Faan, jag hade visst tårar kvar, för nu rinner dom i en strid ström nerför min fula, nariga, röda kinder.

Min jacka har gått sönder och jag har inte råd att köpa ny. Och jag ligger fortfarande så jävla efter i skolan... Jag fattar ingenting av det jävla skitdataprogrammet vi ska lära oss, och jag kan inte sluta tänka på P. Försvinn ur mitt huvud, jag orkar inte mer. Ge mig mitt liv tillbaka. Det jag hade innan. När jag var lycklig över att vara jag och ingen annan. När jag gjorde saker för min skull och inte behövde kompromissa. Det värsta är ju att jag vill kompromissa, för P:s skull... Den enda i Världen jag vill ge helva handen till. Jag vill krypa in i P:s famn och aldrig krypa ut. Men det kommer jag inte få göra mer. Aldrig mer. Jag kommer skriva något nu som jag vet att ni kommer skaka på huvvet åt och tänka: det där menar hon inte, men jag vill verkligen inte ha någon annan än P. Jag orkar inte lära känna nån ny. Jag vill inte utelämna mig igen. Jag orkar inte med alla jävla muppar som finns där ute. JAG orkar inte vara en sån där jävla mupp. Och jag vet att det inte är "tänkt" att jag måste ut och hitta någon NU. Men för mig gäller den här tanken jämt. Jag hoppas så jävla hårt att jag kan gå tillbaka hit om 1 år och bara: hahah, knasboll, hur kunde jag skriva så? VIlket jävla pucko jag är. Nu är jag ju lyckligare än någonsin!! 

Ok, nu tog tårarna slut för den här gången... Jag ger det, mellan trettio minuter och två timmar, sen sitter jag här och tjurar igen. FAN TA ALLT. 

Idag är en ny dag och även om den känns tung och tråkig så är den iaf inte igår. Det gick bra att prata med P, men vi kom inte fram till så mycket... Jag tror vi bestämde att han bor i lägenheten tills han har packat färdigt, vilket kan bli allt från 1 vecka till några veckor. Jag vill iaf inte vara där på ett tag, vill bo runt som en luffare så jag är så trött på det, och har sån hemlängtan att jag är lycklig att bara få vara ensam. Men han hade inte fått höra något om boendet han hade på g, det var någon genom hans syster som hade ett gästhus till uthyres på sin tomt vid Strömma, så jag sa att han slulle kolla upp landet lite noggrannare, för det hade han ju inte gjort, och skulle det skita sig med allt annat kan han bo där till våren. Jag kommer ändå inte vara ute, och då kan han ta nästa kvartalshyra, vilket är bra för en fattig sate som jag! Dessutom verkar det som att jag kan behålla möblerna, jag sa att vi skulle avvakta lite på det för han är fortfarande i chock och det är jag med. Han kanske vill ha möblerna om några månader och då får det ju bli så. Tills dess får jag behålla dom, och det känns bra. Det är ju inte direkt möblerna som göra att P finns i lägenheten, det är ju alla hans GREJER, det som är hans liv liksom, datorn, kläderna, tandborsten, alla småprylar, hans böcker, inte så många men dom finns ju där.. Och en massa skivor och en LP spelare... Han kommer ta kökssoffan och ljudsystemet. Och det kan jag verkligen leva utan. OCh allt det kommer han ju ta bort. Min plan är fortfarande att flytta hem den 2:a januari. Det är då jag kommer hem från Karlstad efter nyår. Det blir bra. 

Det jobbigaste igår var att det är så tydligt att vi båda tycker så extremt mycket om varandra. Och att vi båda så gärna ville att det här skulle funka, men att vi samtidigt fattar att så är icke fallet. Att för att det skulle funka så skulle det behövas alldeles för stora uppoffringar, som ingen av oss är beredda att göra. Vilket såklart är bra, ingen ska behöva ändra sig för någon annan. Men det var så jävla jobbigt att vara där, fast mest jobbigt att åka därifrån, vi tvättade ju och det va kanske inte så bra, det kändes som en helt vanlig vardag bitvis, och det va tungt. När vi va färdiga med det satt vi och pratade nån timme till och sen kändes det som att vi bara drog ut på det. Och det kändes nästan som att vi aldrig skulle ses igen?? Men det kommer vi ju, fast... Jag vet inte när. Sen skjutsade han mig till föräldrna. Hade sjukt mycket packning så det va nice. Men så jävla jobbigt. Och han försökte va lite glatt peppig och det va fan inte bra. Fick med mig mycket men inte allt som jag vill ha och som jag behöver.. Jag ska dock verkligen försöka att inte åka till lägenheten i "onödan", vi behöver distansen... JAG behöver distansen.  

Helvetejävlaskitlivskukfittasjävlafanskapskskitbaj
skuksfanskap!!!!!!!!!!!!!! GGGAAAAAAAHHHHHHHH! Jag hatar att jag inte får vara lycklig! Lycklig tillsammans med P. 

Det kommer en till sommar och då har det gått 6 månader, och om 6 månader kommer det kännas bättre. 

Nu ska jag dra till skolan...