Upp och ner, upp och ner. Har mått helt ok idag, det är en skitdag men det är alla dagar. Har inte gråtit så mycket... Tills nu. Det bara slog mig hur jobbigt det är att gå från att prata med en person varje dag i tre år till att inte prata alls. Aldrig mer. Och jag försöker tänka på något annat, vad som helst, men det går inte. Och vi kommer säkert prata mer, men det kan aldrig bli som då. Det är fortfarande smärtsamt och jag vill bara, bara snabbspola. Jag orkar inte. Jag vill inte mer. Det räcker nu. Vill sova. I tusen och åter tusen år.

Kan jag inte bara få försvinna ett tag? Kan jag få gå i ide? Till sommaren? Det skulle verkligen va skitschysst om det gick att ordna... För det här är skit. Jag vill krypa ur mitt skinn, jag vill sova i tusen år, jag gå ut i skogen och skrika, jag vill bli glad. Jag vill tänka på något annat när jag går och lägger mig, jag vill tänka på något annat när jag vaknar, jag vill blir lika lugn i sinnet som jag var för fyra år sen. Jag vill vilja lyssna på GLAD och PEPPIG musik, inte jävla heartbrake hotel bara för att jag har gråten i halsen HELA JÄVLA TIDEN.

Sitter och tittar ut genom fönstret... Jag har en rätt bra plats här, vid matbordet hos föräldrarna. Vi bor på 7:e våningen och utsikten sträcker sig riktigt långt. FÖr första gången i mitt liv har jag nyss bevittnat en dimma som sänker sig i takt med att solen går upp och inte tvärtom? VIsst är det så att dimma brukar stiga med solen? Eller va? Ör jag ute och cyklar? SKit samma...

Mitt emot vårt hus, en bra bit bort, finns ett bostadshus med typ 25 våningar? Det känns nästan som att jag inte är i svedala längre. Jag kanske behöver byta land? Jag kanska ska dra till the land of opportunities? Inte vet jag. Jag har ju någon skum längtan dit, någon form av "alla kan lyckas där"-känsla. Och jag tror att det går att bli rik där. Och om jag åker dit och tjänar pengar och sen kommer hem, så blir det ju mycket roligare att vara hemma igen. Jag veet... Alla vill fly när saker går åt helvete. När livet vänds upp och ner... Men jag har ju under dessa år sagt dessa saker till P och velat att han skulle vilja... Men han ville inte. Fattar inte att jag hela tiden kommer tillbaka till den JÄVLA SKITKÄNSLAN AV ATT HAN INTE VILL HA MIG!!! Varför vill han inte ha mig`Varför funkar inte hjärnan så: jag vill inte ha dig. Nähä, ok, men då vill jag inte ha dig heller. Ok va bra, hej då! Hej då!

För som det är nu känns det som att jag alltid väljer fel när det kommer till kärlek. Jag vet, vi hade det bra i över tre år men jag vill ju att det ska vara bra för evigt. Varför väljer jag fel? Eller.. Ja, men alltså. P var ju inte fel, det blev fel med tiden. Och så här är det. Folk är ihop ett par år och sen tar det slut.

Kan inte med det här längre. FAAAAN, jag vill inte gråta idag. 

Nu åker jag till skolan.