Vaknade halv sex och kunde inte somna om. Va tvungen att kissa och sen va det liksom kört... Låg och vred mig och tänkte tankar som jag inte orkar tänka längre och tillslut gick jag upp och gjorde kaffe. Sen kom systern upp och då kändes allt liite bättre.

Livet går ju för fan vidare vare sig jag vill eller inte... Jag går upp, sminkar mig, klär på mig... Och idag ska jag åka till skolan och sen ska jag till fiskis. Jag vill att den här dagen ska passera. Samtidigt kommer jag nog få klarhet, eller, jag kommer få klarhet för Vi ska bestämma en plan. Efter ikväll ska jag få VETA: hur han tänker göra med sina möbler. Förhoppningsvis hur, vart och när han tänker flytta. Jag ska fråga allt jag undrar över, inte med det sagt att jag kommer få vettiga svar, eller ens svar överhuvudtaget, men jag kommer få se hur han regerar och hur han beter sig. Som det är nu har jag bara sms att gå på och det ger mig såna ensamhets känslor. Som att det BAAARA är jag som känner så här. Jag vet att han inte är glad över det här, men det var tvunget att bli så. Och kanske, kanske kommer han få prata ur sig lite oxå? Jag vill honom väl. Det vill jag verkligen, men det är så svårt och tungt...

Skolan känns fan jobbig oxå. Ligger en hel vecka efter och vet inte ens om jag kan komma ifatt... Vill inte ha medlidande men vill att folk ska förstå?? Allt känns ta mig fan upp och ner idag. Inte nöjd. Inte nöjd alls...