Som ett jävla brev på posten. Mensvärkar, trötthet, ledsamhet. Egentligen är det lika bra. Och bra att den kom idag, för då slipper jag ha dom första två dagarna, som alltid är värst, på Linneberget. Det är bra. 

Det hände något igår, jag vet inte om jag kanske är någorlunda färdiggråten... Jag hade skickat ett långt sms till P där jag gav honom två möjliga lösningar på boende åtminstone fram till nästa år. Men jag avslutade messet med en massa argt/sårat/lesset rantande. Sen började jag tänka på Karma. Och på hur jag gillar tanken på karma. OCh sen slog det mig: Tänk om jag eller P dör nu. Då finns det ett berg av outtalade saker mellan oss. Och när någon dör så är det definitivt. Då kan du inte be om ursäkt. Du kan inte göra något. Och det bara kändes helt vidrigt att vara arg, ledsen, sårad, förtvivlad, krossad etc...

Så jag skickade ett till sms där jag skrev precis som det var: Jag vill prata med honom IRL och få ur mig allt, sen vill jag gå vidare. Sen vill jag bli vän med honom. Han har gjort precis allt rätt. Precis så som den som gör slut ska göra. Han har svarat på alla sms jag har skickat. Han har hållt med där han borde, han har bett om ursäkt för det han borde, han har gjort allt han kan.

Det e klart att det finns saker som stör mig, men det är bagateller. Och det här är inte det värsta som hade kunnat hända. Att han inte vill ha mig är inte det värsta som kan hända! Det värsta hade varit om han dog. Som det är nu, kan jag prata ur mig om allt med honom. Jag kan få vara arg, lessen och sårad. Och det kan få gå över och vi kan kanske bli vänner... Kanske?

Och så blev det jobbigt igen. Ja, va fan trodde jag. Ajöss