Jag har varit för snäll. Han har fått äta kakan och ha den kvar. Jag tror det är lite därför det är extra jobbigt det här. Jag försöker vara så förlåtande och förstående jag bara kan, när jag borde koncentrera mig på att bli ok. Att gå vidare. Att tycka att det här är OK... Att jag är ok. 

Den som lämnar ska göra just det: LÄMNA. Det är inte det som blir lämnad som ska gå! Jag får bita i det här sura jävla äpplet ett tag men sen är det slut. Det är ju jag som har tryckt på att han ska stanna i lägenheten och det får jag ta. Jag har komponerat ett sms där jag skriver att han får på sig till den 25:e dec, sen ska han vara ute. Landet får han disponerar januari ut men sen ska det vara tomt där med. Ingen jävla båt, ingen kanotjävel och inget annat skit. Jag skrev att jag troligtvis ska sälja, vilket i dagsläget är en lögn. Men ingen stor lögn, det kan mycket väl bli så att jag måste sälja eftersom jag är fattig. Jag har inte skickat det än. Vill vara helt säker på att det är så här jag känner.

Fick ett långt bra samtal med Stina igår, och det hjälper så sjukt mycket. Jag hade en extremt dålig dag, där jag bara inte kunde sluta gråta. Igår var en dag där jag tror att jag på allvar insåg det som jag har skrivit tusen gånger men ändå inte tagit in:

Han vill inte ha mig. Han är inte kär i mig längre.

Det räcker så. Det behövs inga förklaringar. Inget spelar någon roll. Jag måste acceptera. Och det är ok. Jag vill såklart inte vara med någon som inte vill vara med mig.

Idag känns bra. Än så länge... Det känns som om jag fick energi av gårdagens misär och att jag faktiskt klev några steg framåt. Kommer ramla ner igen, det är jag säker på men om jag kliver upp två steg och bara ramlar ett så är det ju en vinst.

Nä nu måste jag rusa till bussen. Hej då