Vi är åter i sjöstaden och har fått duscha och gonat in oss. Jag har lite ångest för morgondagen. Den innehåller att komma tillbaka till skolan efter att inte ha varit där på en vecka, och alla vet att jag har blivit dumpad. Jag har mig själv att "skylla" och jag kan inte säga att jag ångrar mig direkt, men... Ja, det känns tungt. Dessutom ska jag till fiskis imorrn och träffa P och tvätta lite... Det där tvättandet känns ju både bra och dåligt, men, ja jag tror det blir bra. Jag är supernervös och och supersorgsen. Jag spelar upp allsköns jävla fantasier om vad som kommer hända och alla är typ helt olika varandra. Jag är rädd samtidigt som jag är lugn och sansad. Jag vill säga så mycket och är rädd att jag måste skriva ett manus, för risken att det blir overload känns överhängande. Men det kanske är lite för mycket med ett manus, så lite stolpar kanske?? Nä, jag vet inte. Fy fan.... Det va så länge sen jag mådde så här, och gjorde sånt här och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv... Så jag tänkte kvällen till ära ladda upp ytterligare ett fantastiskt mästerverk a´la Jenny goes paint:    mest bara för att jag kan. Hahhah. Och såklart för att bevisa för mig själv och alla andra att jag fortfarande har min humor i behåll. Och hur jävla klyschigt det än låter: Det finns inget ont som inte har nåt gott i sig. (Det gällar bara att hitta´t)

Jag saknar honom som fan. Undrar hur länge det ska vara så?