Från och med nu ska jag inte höra av mig mer till honom. Jag måste inse att han inte vill ha mig och att det inte spelar någon som helst roll vad vi säger till varandra från den här punkten. Det spelar ingen roll om det är att han har svårt med känslor. Det spelar ingen roll om han inte kan prata om detsamma. Det spelar ingen roll om han "tycker jättemycket om mig". Det spelar ingen roll. Han har gjort sitt val. Han vill inte leva sitt liv med mig. Och det måste jag acceptera. Han kommer säkert svara på mitt mess jag skickade imorse. Jag ska göra allt jag kan för att inte svara på det.

Önska mig lycka till.

Jag vill tänka på något annat än honom och vår situation. Jag vill inte tänka på att jag har blivit dumpad, ratad, lämnad... Men jag är arg nu. Jag är arg på honom för att han bara ger upp. Det kanske är rätt beslut, men han har ju inte ens försökt. Han har försökt leva upp till mina förväntningar, visst, men han har ju inte en enda gång försökt förstå vad kärlek är! Han har ju inte försökt lära sig, utan bara: nähä då gick inte det då. Jag har gått och undrat i tre år vad fan det är jag ska känna och nu orkar jag inte tänka på det längre. Hej då. Jag vet inte vad jag vill ska ske, eller vad jag vill att jag ska känna. Eller vad HAN ska känna. Jag vet ingenting och det fyller mig med både ångest, rädsla och sorg. Det känns helt jävla brutalt att sitta här och inte hemma hos oss. Tillsammans med honom. MEN HAN VILL INTE HA MIG. Kan inte min tröga jävla skithjärna bara inse det och sluta ge mig alla dom här tankarna. FÖr det spelar ingen roll. Inget spelar roll.

Jag grät innan jag somnade igår och jag gråter nu när jag har vaknat. Jag vill inte.

Hej livet. Var snäll och låt mig va. Hej då.