Det är fan svart och mörkt nu. Det går inte över... Jag vet att det är lite tidigt att säga så men jag vill bara radera den senaste tiden. Ja de senaste 3 åren faktiskt. Visst, jag blir av med lyckan oxå, men känner jag mig själv rätt hade jag nog varit lycklig utan honom oxå.

Jag fryser och mår illa. Jag har gelé i benen och känner mig yrslig. Jag känner mig lika dum nu som igår. Jag vill ha tillbaka mitt hjärta. Helst i samma skick som jag gav ut i men det går lika bra trasigt. Jag är bra på att laga saker. Men då gäller det att jag får det tillbaka överhuvudtaget! Han tog det men ville inte ens ha det.

Det går över. Det kanske är det jag ska tatuera? Det går över. Jag vet det. Det går över. Jag kommer överleva. Men finns det snabbspolning tro? Jag hatar att vara så jävla förstående. Jag hatar detta.

Jag vet inte hur jag ska reagera på vissa saker... Som till exempel problemet med båten. Jag vill skrika: TA DIN JÄVLA BÅTJÄVEL FRÅN LANDET OCH TA MED DIN JÄVLA SYRRAS KANOTJÄVEL SAMTIDIGT!!!! Men jag kan inte. För jag vet inte hur jag ska reagera. Jag vet inte om det kommer vara viktigt för mig att han tar bort båten. Men jag vill att han ska känna samma känsla av förlust som jag. Allt han förlorar på att ge upp oss. Och sen inser jag att det bara är saker. Saker som inte betyder nåt.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!! Helvetet jävla skit helvetes jävla as fitt kuks skitfan !!!!! Ge mig mitt liv tillbaka! Jag vill inte känna så här!

Tänk om livet var lika enkelt som en instagramsida? Det är bara att gå in på menyraden och trycka ta bort och så tas det bort. Nu är han raderad därifrån iaf, inte för att det hjälper men det är något fysiskt som jag kan utföra med mina händer...

Jag klättrade upp på Hammarbybacken för nån timme sen och därifrån ser en hela sthlm. Först kom en skön frihetskänsla och lite jävlar anamma. Sen kom bara ledsamhet. Men jag har iaf bestämt att lägenheten är MIN. Han har ju sagt det från start och det är ju jävligt bekvämt att vara den som lämnar. Han får stå kvar på kontraktet och jag får föra över pengar varje månad. Det känns ju helt åt helvete men... Jag får gilla läget. Jag kommer ju leva på under existensminimum men jag har hört att luftsoppa är jävligt gott. ?

Jag hatar att känna så här. Jag hatar att han bara går vidare i livet utan mig. Jag hatar att vara ledsen. Jag hatar att jag gav honom mitt hjärta. Jag hatar att han tog emot det utan någon som helst tanke på att ge sitt till mig.

Jag hade skrivit ett långt inlägg men jag råkade trycka på tillbaka knappen så allt försvann. Hmmmm.. Känns som om jag glömmer nåt nu bara för det.. Weird.

Jag skrev oxå ett långt argt sms till honom imorse... Och han svarade nu vid lunch. Han svarar precis så som jag inte vill höra. Han ber om ursäkt och han säger att det är svårt för honom oxå, att han inte alls bara går vidare. Att han bryr sig jättemycket om mig och att han vill mitt bästa. Att det här var det svåraste och mest tveksamma beslut han tagit. Att han inte alls tänker eller vill hitta nån ny direkt. Att han förstår att han ska hållande undan. Att han fattar att jag är besviken och ledsen, och att jag behöver tid.

Den sorgliga sanningen är att han är en av dom absolut bästa människor jag vet. Han är inte ond. Han har inte gjort detta för att skada mig. Han är bara vid vägs ände. Han kan inte försöka ändra sig för min skull mer. Vi vill olika saker i livet. Jag får acceptera det. Men det gör så jävla ont.