Jag vet ju att det är ångest. Det är så ångest funkar. Se till att kroppen tror den ska dö. Det blir bäst så. Det bankar och bankar, snabba snabba slag, tunga. Dom liksom dånar i halsen, och precis nedanför vänster bröst. BANK BANK. Jag vet att det kommer gå över men det känns förjävligt. JAG VEEEEEEEEEEETT!!!!!!!!!! JAG VET ALLT. JAG VET. JAG VET ATT DET HÄR RÄTT BESLUT. JAG VET ATT DET HÄR SÅ SOM DET ÄR NU. JAAAAAAAAAAG VEEEEEEEEEEEEEEEET!!!!!!!!!

Borde ta mig ut och gå en promenad. Borde. Har precis badat och tagit itu med den där jäkla personliga hygienen som visst är så viktig? Det var på tiden, för ångest luktar inte gott. Men då blir jag väl svettig igen... Skit samma kanske? Ok jag går ut.  

Vart finns snabbspolningen på det här jävla kaoset. Jag orkar inte. Jag får panik!! Jag vill skrika och bara... Jag vet inte. Det här jävla livet kan väl bara låta mig va!!! Va?!?!??

Ok andas... Ett andetag i taget. Det blir aldrig som en tänkt sig. Och det som inte dödar, stärker.

Jag tänkte åka ut till lägenheten idag, hämta stuff. Men jag pallar nog inte. Tänk om han har börjat packa? Tänk om... Inte vet jag... Tänk om jag bryter ihop och stannar tills han kommer hem?

Mycket av hela den här historien handlar om att P inte känner att han kan leva upp till mina förväntningar... Att jag kräver för mycket känslor och för mycket engagemang. Två saker som han helt enkelt inte har särskilt mycket av... Jag har en bild av hur ett par ska vara, och det är troligtvis en fejkad drömbild. Och nu är det ju tydligt att P inte är rätt person.

Har börjat googla lite återkommande teman: "Hur kommer jag över ett förhållande", "sorgens stadier" och billiga resor. Hah.. Det sista är ju en av mina periodargrejer OCH jag har kanske hamnat där? MEN allt jag läser säger tid. Tid, tid, tid... Ja rätt många säger att en ska träna oxå, men det skiter jag i.

Jag har blivit orimligt rädd för att han dumpade mig enbart på grund av barnfrågan. Jag vet inte varför men det känns som att jag går sönder när jag tänker på det. Det hade ju varit en bra grej, för där hade vi inte kunnat komma överens, men som jag sa till stina igår, det blir liksom ytterligare ett slag i ansiktet, jag är annorlunda, jag är utanför,jag ska åter bli straffad för att jag inte väljer det som ALLA ANDRA VILL HA. Och det gör så ont! Jag fattar inte att jag gått dom senaste åren och bara: jag är så lycklig! Och det värsta är att jag verkligen varit det. Så jävla lycklig.

Han trodde han kunde flytta ut till huset på Ingarö som vi var på väg och skulle hyra för, 1-2 år sen. Men det var redan uthyrt. Och så blir jag så där snäll igen. Igår skrev jag: Stressa inte. Du får ju bo kvar så länge du behöver... Och sen började JAG kolla andrahands kontrakt på nätet?? Men det höll bara i sig nån minut tills jag kom till sans och bara: det här är ICKE mitt jobb. Men grundtanken var att om jag hittar nåt så går det fortare. Då flyttar han fortfare. Jag skulle kunna erbjuda honom landet för en tid... Men dom har ju stängt av vattnet och då går det inte. Fast en snubbe vi pratade med i somras sa att ett av servicehusen. hade vatten hela vintern innan... Jag skulle ju kunna säga åt honom att kolla det och om det finns kan han bo där ett tag... ?????

Han vill inte ha mig. Fy fan. Dom orden skär genom mig gång på gång. Och det känns så ensamt. Och som att jag kommer vara ensam resten av livet. Och när jag googlar den första kategorin så står det överallt att exakt så känner alla. Det tar dock inte bort känslan.

Inatt sov jag typ 2-3 timmar, på soffan med tv:n på. Det första jag tänkte på när jag vaknade va sms konversationen från innan jag somnade. Och jag tänkte: nu får jag inte messa mer. Kanske till och med säga det till honom, nu messas vi inte. Du får jobba på att lösa boendet och oavsett hur det går så hörs vi om två veckor, eller tre... Och så får jag inte gå in och läsa om sms:en! Jag borde radera dom efter varje gång. Men det är för tidigt! Jag vill läsa dom och gråta och tycka synd om mig själv. Ett litet tag till...

Vet inte alls vad jag ska göra av min dag. Försöka tänka positivt??? Wtf, vem är jag?? Han är så snäll, och han bryr sig om mig. Och det gör också ont. Så jävla ont! Och han skriver att han är ledsen och att jag inte har förtjänat det här. Men det gör ju bara saken värre!! Det är en sak jag inte kan förklara, jag tänker att jag vill att han ska ångra sig, förstå hur fantastisk jag är och att det är galenskap att leva utan mig men samtidigt jag vill inte gå tillbaka... Det är liksom slut från mitt håll oxå... Asså det känns underligt, för jag vill fortfarande vara med honom... Det känns som att jag saknar honom sjukt mycket! Tror jag. Eller vill jag att han ska vilja vara med mig??? Handlar det här om själva ratandet? Hur fan kunde jag tro att vi skulle vara tillsammans resten av livet? Hur? Han har ju dragit sig undan mer eller mindre konstant i tre år. Jag måste inse det nu. Och sluta tänka att vi hade det så jävla bra. För det va bara jag som kände så. Och uppenbarligen struntade jag i alla tecken han gav. "Åh vad jag är lycklig" Idiot.

Men nåt har hänt. Mina tårar torkar fortfare och jag kan redan tänka lite framåt. Och jag vill inte längre skrika ut i panik. Jag vill dock fortfarande radera de senaste åren. "Eternal sunshine of the spotless mind". Den ska jag kolla på idag.