Jag var så sjukt ledsen igår, kunde inte sluta gråta. Det var en extra anledning till det men jag orkar inte riktigt prata om det just nu. Det är ett kapitel i mitt liv som legat nere i flera år och som jag nu har stängt dörren  och låst om mig. Det är tungt, men nödvändigt. 

Fick en sån där verklighetssmäll också: Jag tittade igenom bloggen igår, för jag funderade på hur länge jag har varit nykter och tänkte att det har jag säkert bloggat om. Går tillbaka till 2011 och kollar igenom december... Ingenting. Går vidare till 2012 och inser, P är ju med här. Vi har varit tillsammans så LÄNGE. Jag visste ju att det var över tre år, men att se årtalen så där, det var liksom... Jag kan inte beskriva. Så jävla jobbigt. Han var liksom med nästan från början med bloggen, han var med när föräldrarna bodde i radhuset, han har varit med under hela konstfackstiden! Jag fattar inte... Hur kunde jag vara så säker på att han var rätt person. Hur kunde jag inte se. Veta... Känna... Jag börjar bli så sjukt rädd för ensamheten och utanförskapet. Jag är rädd för att jag har haft mina chanser. Jag vet att jag skriver att det kommer något bättre av det här, men för en del gör det faktiskt inte det. Väljer jag konstant fel i livet kommer chanserna kanske ta slut. Jag börjar återigen ifrågasätta mina livsval. Kanske inte så mycket barnfrågan, men livet i stort. Jag vill inte vara beroende av någon annan människa, jag vill vara glad i mig själv, men är det rätt?

Jag vill så gärna flytta hem men jag är samtidigt livrädd. Jag är livrädd att jag kommer lägga mig i sängen, i den tomma ekande lägenheten och sen inte gå upp. Det är bra så, tack. Låt mig vara. Jag känner mig så jävla ensam. OCh gammal. Jag känner det som att jag är 70 år och snart står med båda fötterna i graven. Jag orkar inte börja om. Jag övermannas av känslan att ALLA ANDRA HAR DET SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN MIG OCH SÅ KOMMER DET ALLTID VARA! Jag känner mig dömd till olycklighet och en oförmåga att gå vidare. Jag är rädd att jag inte kommer kunna släppa taget om P och bara klänga mig fast som en jävla igel. Förnedringen och olyckan. Jag vill inte vara en sån här person. Jag vill inte vara ledsen längre.   

Jag vet inte varför jag fortsätter utsätta mig för magsparkar... Men det är lika bra att ta allt nu, inte sen, nu. 

Efter att jag skrivit imorse fick jag ett långt bra samtal med Stina, tack för det. Sen fortsatte tankarna att inte samarbeta och jag försökte spittra dom genom att åka och handla på RUSTA. Hittade gardiner till mormor och lite annat skit... Men tankarna. Dom gör ont idag. Kan inte riktigt sluta grotta. Och gropen jag sitter i blir djupare för varje jävla minut. Dagarna liksom bara går... Jag vet inte. Jag pallar fan inte. Jag pallar inte ensamheten, utanförskapet, konstigheten... Jag mår illa. Fysiskt illa. Vet inte hur jag ska gå vidare från det här. Just nu känns det som att jag skiter i allt. Jag skiter i det här jävla skitlivet. Kan inte allt bara dra åt helvete. Jag vill fly. Jag vill lägga mig ner och sova, för alltid. Jag vill inte tänka mer. 

Jag pallar inte... Jag vill hitta mig själv igen, hitta tillbaka till den där personen som fan inte behövde något. Bara mig själv. Kan inte nån bara säga hur jag ska hitta den där personen igen? Hon är liksom borta och verkar inte finnas nånstans... Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill att P drar åt helvete. Jag vill radera honom och allt som är hans. Jag vill inte känna så här. Jag orkar inte känna så här. Jag känner mig så förbannat jävla ensam och jag känner att jag kommer vara det resten av livet. Och jag VET att "alla" känner så när dom har blivit dumpade och att det inte stämmer, men det känns inte så nu. Allt är ta mig fan åt helvete. 

Jag måste släppa taget. Jag måste släppa taget NU. Inte sen, inte imorrn, inte om två veckor. NU. Jag måste gå vidare. Jag vet att det "bara" har gått lite mer än tre veckor, men jag måste tvinga mig! Jag måste gå vidare... Och jag måste SLÄPPA TAGET. Jag orkar inte mer. 

Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över Allt kommer bli bra Det går över

Inget spelar någon roll. Det kommer gå över. Jag kommer komma vidare. Jag kommer bli stark igen. Jag kommer älska mitt liv igen. Jag gör det bara inte just nu. Helt plötsligt minns jag att jag tänkte för några månader sen att jag inte hade gråtit på väldigt länge! Och jag tänkte att det det kanske var dumt, som att jag liksom samlade på mig tårar... Men då kan jag ju se det tvärt om nu, jag gråter för en jävla livstid. Och behöver inte gråta mer sen när det tar slut. För det tar väl slut? Jag kommer väl sluta gråta...? Jag vill så gärna att det ska ta slut, gärna igår om det går? 

Kan inte släppa tankarna. Det maler och maler... Jag hatar det här. Vill inte tänka det jag tänker, vill koncentrera mig på mig! På att jag ska må bra och vara lycklig, men hjärnan samarbetar inte. Den bara fortsätter tänka på honom och allt vi hade. Jag känner en sån orättvisa och jag hatar när det är orättvist. Jag hatar att han kommer bli en bättre människa på min bekostnad. Han "lär sig" hur han inte ska bete sig mot en flickvän och han lär sig vad som krävs i ett förhållande, men det är inte jag som kommer få vara med om det, det är någon annan. Helvetes jävla skitsvartsjuka! Vafan kommer den ifrån??? Ge upp. Lägg ner. Sluta tänka såna tankar, för det gör bara saken värre. Mycket värre. FAAAAAAAAAAAAAN.

Jag vet inte vad jag ska känna, allt jag känner känns fel. Jag känner mig tom och samtidigt helt proppfull och jag kan inte kanalisera. Jag kommer troligtvis flytta hem i helgen, och det både skrämmer och drar. Det kommer vara jobbigt att se lägenheten tom, men samtidigt bra att slippa se hans grejer. Om jag inte flyttar hem i helgen gör jag det nästa vecka. Det måste bli så. Jag orkar inte leva i en resväska längre. Jag borde inte ha behövt göra det i fyra veckor men nu är det som det är. 

Jag lyssnar sönder alla olika remixer av Tove Lo´s Habits. Det är kanske dumt, men det hjälper lite. Har oxå fastnat för SIA´s skiva 1000 forms of fear. Sjukt bra. Och First Aid Kit senaste skiva stay gold. Mums. 

Jag kuppade kaffet imorse, hällde på fem mått kaffe till. Det blev bättre.

Snabbspolningsknapp, var är du? 

Det verkar som att jag mår lite sämre när jag är här, hos föräldrarna... Det verkar som att jag tänker mer på honom då. Jag vill inte tänka på honom mer. Jag vill att han ska bort. Antar att jag får ett sms idag, eller kanske under veckan i alla fall. Att lägenheten är tom och jag kan flytta hem. Fy fan vad jag hatar det här. Fast jag menar, jag är ju på det klara med att det är som det är och jag är liksom, med på det, men. MEN... Fan ta allt.

Jag tänker inte tänka på B nåt mer. Den hangupen ska bort den med. Jag måste bli jag först, sen kan jag KANSKE släppa in nån ny. Men troligtvis inte. Jag tror faktiskt jag skiter i det där nu. En älskare kanske? Det räcker. 

Åhh, jag bara VEEET att P kommer glömma en massa saker! Och det kommer störa mig som fan. Han vet fan inte ens om vart en del av hans grejer är nånstans! För han har inte brytt sig om att frpåga. Fan ta honom och fan ta allt som har med honom att göra. Fan ta alla han grejer, fan ta honom!!!! Hur kundejag tro att allt va bra? Att han var den rätta och att vi skulle bli gamla tillsammans? Hur kunde jag vara så jävla naiv?

Jag måste släppa taget. Jag måste gå tillbaka till basics, allt blir vad det blir, och det blir som det är tänkt. Bara jag släpper kontrollen, och låter det ske. Jag kan inte tvinga fram något, inget bra och inget dåligt. 

Pappa gör det svagaste kaffet i Världen. Det är som att dricka varmt vatten...