Det blev en arg dag... Och det blev dagen då jag raderade sms-tråden och alla mail. Mailen var kanske inte så många och dom var inte så innehållsrika heller... Men sms-tråden var på 535 meddelanden, och sträcktes ca ett år tillbaka... Från när P köpte ny telefon antar jag. Jag var duktig och läste bara det sista och det första. Sen tryckte jag på radera. Tänk vad enkelt det kan vara. Poff, borta. Nu finns han ingenstans. Undrar varför det är viktigt för mig? För att han är den första jag har bott ihop med, han är den första efter cepet, han är den första som har dumpat mig sen Magnus gjorde det när vi va 17 år och kanske för att han är den bästa jag haft. Kanske dom anledningarna räcker... Fast jag ljuger ju lite, jag har ju kvar hans nummer. Så helt borta är han ju inte...   

Det slog mig helt plötsligt att det kanske är dumt att skriva om allt det här senaste här? Jag kanske skulle haft en egen blogg för bara hjärtekross? Jag vet inte. Det känns på något sätt som att det kommer vara jobbigt för mig att se tillbaka på det här om ett år eller två. Och jag vet inte, det kommer såklart vara lättare då, men jag nä, jag vet inte... Inser att jag gärna läser inläggen jag skrev för 4 år sen, för då fanns inte P. Sen läser jag de andra årens inlägg och då är han där. Och det gör ont.

Det är någon annan känsla som har börjat smyga sig in i mitt sinne, sen igår. Jag kan inte placera den, eller förklara den, men den är bra.

Idag tänker jag gå till skolan och hetsa fram en modell av mitt bord i trä, i skala 1:4. Sen tänker jag vara ledig resten av veckan. Mums.

Idag kommer jag bli försenad. Ajöss 

Ja, igår va en mycket bra dag, så det är kanske inte så konstigt att jag kraschar idag...

Dagen började med att jag åkte till katthemmet, inga kufar men helt ok. Kände väl kanske att mitt gamla vanliga LATA jag kom fram och inte alls ville jobba gratis. Men.. Ja vi får se vad det blir av det. 

Blev nervös när katthemspasset började lida mot sitt slut, fick hjärtklappning och var allmänt upprörd i kroppen. Medan hjärnan snurrade iväg med allsköns tankar, som bara gjorde mig mer nervös tog jag mig ut till fiskis. En stund av antiklimax inträdde då P inte var hemma. Det var en av de tusen scenarion jag hade föreställt mig men det gick iaf inte att reagera som vettig person. Men tillslut lungnade jag ner mig och ringde P, frågade OM han var på g hemåt eller vad som hände. Det var han och jag sa att vi måste prata. Han hade bytt till vinterdäck och skulle nu köpa flyttkartonger... Han kom hem lite senare och jag började prata. Sa allt om att jag tänker flytta hem och att det faktiskt är skitjobbigt för mig att vara så jävla snäll och förstående som jag är, att han får ha lägenheten till 25:e dec och landet januari ut, men sen ska det va tomt. Han sa alla rätt saker en person som har gjort slut med annan kan säga. Och det hela utvecklade sig till ett mycket långt och givande samtal. En del gråt men också mycket bra saker... Han har fixat boende och kommer flytta redan i månadsskiftet. Jag troooor jag kommer hålla mig till planen iaf, och flytta hem den 25:e men... Jag vet inte. Bad honom skicka ett mess när lägenheten är tom. Sa att han skulle ta ALLT han dragit in. Och det höll han ju med om.

Jag vet inte om det är rätt att försöka radera en människa från ens liv så här som jag gör nu, men jag måste nog. Jag har raderat alla bilder med honom från instagarm, som tur var det inte så många. Har även tagit bort hans familj. Vill inte påminnas. Har tagit bort vissa där jag bara påminns utan att han ens är med.

Han kommer ta hela servisen som vi fick av hans syster i våras. Det betyder att jag inte har några tallrikar, varken stora, små eller djupa. Ingen soffa. Inget soffbord. Inget köksbord, ingen kökssoffa. Ingen matta. Satt i soffan och försökte föreställa mig hur det kommer se ut. Det gick inte. TROTS att jag har bott där innan han fanns i mitt liv.

Helvetes jävla skitliv!!! Det verkar vara en gråtdag idag. Kan inte sluta. Det bara rinner... HATAR DET HÄR.    

Igår var jag för första gången på katthemmet. Jag hade bokat in ett värdinneintro med Stefan. Det började dåligt med att jag blev nästan 30 min sen. Så jäkla dumt och tråkigt. Men det var ingen fara, jag och Stefan kom suuuperbra överens och jag är övertygad om att jag har fått en ny vän för livet, om jag vill. Vi hängde runt från ca. 17.35 till 21.00 då jag och de andra kattvolontärerna tog bussen mot stan. Stefan hade dock bil och skulle ut mot Stavsnäs. Men jag och Stefan hade en sjukt trevlig kväll, det kom inte så mycket besökare, men några stycken, och det verkar inte alltför betungande att vara värdinna. Hela upplägget verkar också vara, lite mañana, och såklart är det viktigaste katterna. De ska få mat, det ska bytas i lådor och det ska KELAS. That´s it. Fast inte för vardinnorna, vi ska inte vara med katterna alls, utan hänga nere i receptionen. Jag fick ju träffa volontärerna och det va ett gäng fantastiska kufar. Men det verkar som att dessa jobbar så gott som fasta pass, vilket innebär, insåg jag nyss, att det inte alls är säkert att jag komemr träffa dom igen. Hrmf. Får ta och boka in mig på fredagkvällar. Det är då dom är där iaf. Så idag ska jag ju tillbaka och köra ett intropass för att bli kattskötare. Idag kommer jag få vara med katt. Mmmmm...

Efter det ska jag en snabb sväng till fiskis och hämta min jacka. Jag står inte ut med den jag har nu som bara öppnar sig från fel hål så fort jag rör på mig, och även om jag bävar för att träffa P så måste det göras. Jag tänker lite som när jag slutade röka, först tänkte jag att jag måste sluta med kaffe också eftersom dom hörde ihop så jävligt, men sen insåg jag att jag VILL ju ha kvar kaffe. Jag vill kunna dricka kaffe alltså måste jag lära mig att göra det ena utan det andra. VIlket också gick. Så jag måste ju kunna åka ut till fiskis dessa veckor OM JAG MÅSTE, och klara av att träffa P. Det är ju en kort period. Jag har ju dessutom kommit fram till att han ska ut redan den 25:e dec. Jag har bara inte sagt det till honom än. Kanske göra jag det idag. Det känns bättre att antingen ringa, eller säga det IRL. Efter att jag varit där vet jag inte vad jag ska göra. Åka till Tyresö eftersom jag har en massa grejer med mig såklart men, sen?? Hmm... Nja, det ordnar sig.

Söndag innebär häng med syster och mormor. VI ska fixa lite och då ska jag äntligen få bort det dåliga samvetet och prata med henne. Har inte gjort det på två veckor och det känns ju inte så schysst. Sen ringde Oscar igår också. Fick äntligen berätta nyheten för honom och han undrade om vi skulle hänga på söndagen. Jag sa som det va att jag va uppbokad, men att det kanske gick framåt eftermiddagen.. Men jag ska messa honom att vi får se, att jag hör av mig när jag är redo och så får vi se om han kan. Han är jävligt bra. 

Fy fan va gärna jag vill ha en bil. Fast ändå inte. Pratade med Stina länge om fasorna med bil, den måste ju tas om hand och det är DYRT. Men, friheten!! FRIHETEN.  

Nä nu måste jag göra mig iordning. Ajöss 

Jag har varit för snäll. Han har fått äta kakan och ha den kvar. Jag tror det är lite därför det är extra jobbigt det här. Jag försöker vara så förlåtande och förstående jag bara kan, när jag borde koncentrera mig på att bli ok. Att gå vidare. Att tycka att det här är OK... Att jag är ok. 

Den som lämnar ska göra just det: LÄMNA. Det är inte det som blir lämnad som ska gå! Jag får bita i det här sura jävla äpplet ett tag men sen är det slut. Det är ju jag som har tryckt på att han ska stanna i lägenheten och det får jag ta. Jag har komponerat ett sms där jag skriver att han får på sig till den 25:e dec, sen ska han vara ute. Landet får han disponerar januari ut men sen ska det vara tomt där med. Ingen jävla båt, ingen kanotjävel och inget annat skit. Jag skrev att jag troligtvis ska sälja, vilket i dagsläget är en lögn. Men ingen stor lögn, det kan mycket väl bli så att jag måste sälja eftersom jag är fattig. Jag har inte skickat det än. Vill vara helt säker på att det är så här jag känner.

Fick ett långt bra samtal med Stina igår, och det hjälper så sjukt mycket. Jag hade en extremt dålig dag, där jag bara inte kunde sluta gråta. Igår var en dag där jag tror att jag på allvar insåg det som jag har skrivit tusen gånger men ändå inte tagit in:

Han vill inte ha mig. Han är inte kär i mig längre.

Det räcker så. Det behövs inga förklaringar. Inget spelar någon roll. Jag måste acceptera. Och det är ok. Jag vill såklart inte vara med någon som inte vill vara med mig.

Idag känns bra. Än så länge... Det känns som om jag fick energi av gårdagens misär och att jag faktiskt klev några steg framåt. Kommer ramla ner igen, det är jag säker på men om jag kliver upp två steg och bara ramlar ett så är det ju en vinst.

Nä nu måste jag rusa till bussen. Hej då     

Från och med nu ska jag inte höra av mig mer till honom. Jag måste inse att han inte vill ha mig och att det inte spelar någon som helst roll vad vi säger till varandra från den här punkten. Det spelar ingen roll om det är att han har svårt med känslor. Det spelar ingen roll om han inte kan prata om detsamma. Det spelar ingen roll om han "tycker jättemycket om mig". Det spelar ingen roll. Han har gjort sitt val. Han vill inte leva sitt liv med mig. Och det måste jag acceptera. Han kommer säkert svara på mitt mess jag skickade imorse. Jag ska göra allt jag kan för att inte svara på det.

Önska mig lycka till.

Jag vill tänka på något annat än honom och vår situation. Jag vill inte tänka på att jag har blivit dumpad, ratad, lämnad... Men jag är arg nu. Jag är arg på honom för att han bara ger upp. Det kanske är rätt beslut, men han har ju inte ens försökt. Han har försökt leva upp till mina förväntningar, visst, men han har ju inte en enda gång försökt förstå vad kärlek är! Han har ju inte försökt lära sig, utan bara: nähä då gick inte det då. Jag har gått och undrat i tre år vad fan det är jag ska känna och nu orkar jag inte tänka på det längre. Hej då. Jag vet inte vad jag vill ska ske, eller vad jag vill att jag ska känna. Eller vad HAN ska känna. Jag vet ingenting och det fyller mig med både ångest, rädsla och sorg. Det känns helt jävla brutalt att sitta här och inte hemma hos oss. Tillsammans med honom. MEN HAN VILL INTE HA MIG. Kan inte min tröga jävla skithjärna bara inse det och sluta ge mig alla dom här tankarna. FÖr det spelar ingen roll. Inget spelar roll.

Jag grät innan jag somnade igår och jag gråter nu när jag har vaknat. Jag vill inte.

Hej livet. Var snäll och låt mig va. Hej då.  

Upp och ner, upp och ner. Har mått helt ok idag, det är en skitdag men det är alla dagar. Har inte gråtit så mycket... Tills nu. Det bara slog mig hur jobbigt det är att gå från att prata med en person varje dag i tre år till att inte prata alls. Aldrig mer. Och jag försöker tänka på något annat, vad som helst, men det går inte. Och vi kommer säkert prata mer, men det kan aldrig bli som då. Det är fortfarande smärtsamt och jag vill bara, bara snabbspola. Jag orkar inte. Jag vill inte mer. Det räcker nu. Vill sova. I tusen och åter tusen år.