Kan jag inte bara få försvinna ett tag? Kan jag få gå i ide? Till sommaren? Det skulle verkligen va skitschysst om det gick att ordna... För det här är skit. Jag vill krypa ur mitt skinn, jag vill sova i tusen år, jag gå ut i skogen och skrika, jag vill bli glad. Jag vill tänka på något annat när jag går och lägger mig, jag vill tänka på något annat när jag vaknar, jag vill blir lika lugn i sinnet som jag var för fyra år sen. Jag vill vilja lyssna på GLAD och PEPPIG musik, inte jävla heartbrake hotel bara för att jag har gråten i halsen HELA JÄVLA TIDEN.

Sitter och tittar ut genom fönstret... Jag har en rätt bra plats här, vid matbordet hos föräldrarna. Vi bor på 7:e våningen och utsikten sträcker sig riktigt långt. FÖr första gången i mitt liv har jag nyss bevittnat en dimma som sänker sig i takt med att solen går upp och inte tvärtom? VIsst är det så att dimma brukar stiga med solen? Eller va? Ör jag ute och cyklar? SKit samma...

Mitt emot vårt hus, en bra bit bort, finns ett bostadshus med typ 25 våningar? Det känns nästan som att jag inte är i svedala längre. Jag kanske behöver byta land? Jag kanska ska dra till the land of opportunities? Inte vet jag. Jag har ju någon skum längtan dit, någon form av "alla kan lyckas där"-känsla. Och jag tror att det går att bli rik där. Och om jag åker dit och tjänar pengar och sen kommer hem, så blir det ju mycket roligare att vara hemma igen. Jag veet... Alla vill fly när saker går åt helvete. När livet vänds upp och ner... Men jag har ju under dessa år sagt dessa saker till P och velat att han skulle vilja... Men han ville inte. Fattar inte att jag hela tiden kommer tillbaka till den JÄVLA SKITKÄNSLAN AV ATT HAN INTE VILL HA MIG!!! Varför vill han inte ha mig`Varför funkar inte hjärnan så: jag vill inte ha dig. Nähä, ok, men då vill jag inte ha dig heller. Ok va bra, hej då! Hej då!

För som det är nu känns det som att jag alltid väljer fel när det kommer till kärlek. Jag vet, vi hade det bra i över tre år men jag vill ju att det ska vara bra för evigt. Varför väljer jag fel? Eller.. Ja, men alltså. P var ju inte fel, det blev fel med tiden. Och så här är det. Folk är ihop ett par år och sen tar det slut.

Kan inte med det här längre. FAAAAN, jag vill inte gråta idag. 

Nu åker jag till skolan.

Helt plötsligt slog den mig igen, overklighetskänslan... Den här: ...det händer inte mig-känslan... Vart fan kom den ifrån? Jag menar... Jag vet ju att det händer. Jag vet att jag sitter här, INTE i mitt hem utan hos mina föräldrar för att P har dumpat mig. Jag vet det. Men det liksom susar till i öronen och jag undrar vad fan jag gör här... Skulle jag ha kickat ut P och tagit lägenheten direkt? Är jag för snäll? Alltså, jag vet ju att det inte är möjligt att jag skulle ha kunnat göra så. Dom jag tycker om måste jag göra allt för. Även om det betyder att jag mår dåligt av det. Så är det.

Kanske bara borde gå och lägga mig?  

Då sitter jag här, hos mamma och pappa. Båda jobbar kväll och det är helt tyst förutom datorbordets fläkt. Jag vill gråta men det verkar inte finnas tårar kvar. Jag känner mig så jävla ensam. Jag vill inte det. Jag vill inte vara ensam, och jävla utstött. Det tar skitlång tid att åka till och från skolan härifrån, och nu när jag kom hit, för typ 2 timmar sen, kunde jag inte ens gå hem. Jag gick till centrum och bara glodde, som en jävla mupp. Tillslut köpte jag ett par vantar på Lindex, för jag hade visst lite pengar kvar på presentkortet jag fick av P:s familj i somras... Och sen gick jag till ica och köpte grönt te, för det känns som jag håller på att bli sjuk, en mumsig duschkräm, för jag trodde det skulle få mig sluta gråta, och hårborttaggningsmedel, för om jag fortsätter vara en hårig feminazi kommer jag verkligen dö ensam och möglig.

Faan, jag hade visst tårar kvar, för nu rinner dom i en strid ström nerför min fula, nariga, röda kinder.

Min jacka har gått sönder och jag har inte råd att köpa ny. Och jag ligger fortfarande så jävla efter i skolan... Jag fattar ingenting av det jävla skitdataprogrammet vi ska lära oss, och jag kan inte sluta tänka på P. Försvinn ur mitt huvud, jag orkar inte mer. Ge mig mitt liv tillbaka. Det jag hade innan. När jag var lycklig över att vara jag och ingen annan. När jag gjorde saker för min skull och inte behövde kompromissa. Det värsta är ju att jag vill kompromissa, för P:s skull... Den enda i Världen jag vill ge helva handen till. Jag vill krypa in i P:s famn och aldrig krypa ut. Men det kommer jag inte få göra mer. Aldrig mer. Jag kommer skriva något nu som jag vet att ni kommer skaka på huvvet åt och tänka: det där menar hon inte, men jag vill verkligen inte ha någon annan än P. Jag orkar inte lära känna nån ny. Jag vill inte utelämna mig igen. Jag orkar inte med alla jävla muppar som finns där ute. JAG orkar inte vara en sån där jävla mupp. Och jag vet att det inte är "tänkt" att jag måste ut och hitta någon NU. Men för mig gäller den här tanken jämt. Jag hoppas så jävla hårt att jag kan gå tillbaka hit om 1 år och bara: hahah, knasboll, hur kunde jag skriva så? VIlket jävla pucko jag är. Nu är jag ju lyckligare än någonsin!! 

Ok, nu tog tårarna slut för den här gången... Jag ger det, mellan trettio minuter och två timmar, sen sitter jag här och tjurar igen. FAN TA ALLT. 

Idag är en ny dag och även om den känns tung och tråkig så är den iaf inte igår. Det gick bra att prata med P, men vi kom inte fram till så mycket... Jag tror vi bestämde att han bor i lägenheten tills han har packat färdigt, vilket kan bli allt från 1 vecka till några veckor. Jag vill iaf inte vara där på ett tag, vill bo runt som en luffare så jag är så trött på det, och har sån hemlängtan att jag är lycklig att bara få vara ensam. Men han hade inte fått höra något om boendet han hade på g, det var någon genom hans syster som hade ett gästhus till uthyres på sin tomt vid Strömma, så jag sa att han slulle kolla upp landet lite noggrannare, för det hade han ju inte gjort, och skulle det skita sig med allt annat kan han bo där till våren. Jag kommer ändå inte vara ute, och då kan han ta nästa kvartalshyra, vilket är bra för en fattig sate som jag! Dessutom verkar det som att jag kan behålla möblerna, jag sa att vi skulle avvakta lite på det för han är fortfarande i chock och det är jag med. Han kanske vill ha möblerna om några månader och då får det ju bli så. Tills dess får jag behålla dom, och det känns bra. Det är ju inte direkt möblerna som göra att P finns i lägenheten, det är ju alla hans GREJER, det som är hans liv liksom, datorn, kläderna, tandborsten, alla småprylar, hans böcker, inte så många men dom finns ju där.. Och en massa skivor och en LP spelare... Han kommer ta kökssoffan och ljudsystemet. Och det kan jag verkligen leva utan. OCh allt det kommer han ju ta bort. Min plan är fortfarande att flytta hem den 2:a januari. Det är då jag kommer hem från Karlstad efter nyår. Det blir bra. 

Det jobbigaste igår var att det är så tydligt att vi båda tycker så extremt mycket om varandra. Och att vi båda så gärna ville att det här skulle funka, men att vi samtidigt fattar att så är icke fallet. Att för att det skulle funka så skulle det behövas alldeles för stora uppoffringar, som ingen av oss är beredda att göra. Vilket såklart är bra, ingen ska behöva ändra sig för någon annan. Men det var så jävla jobbigt att vara där, fast mest jobbigt att åka därifrån, vi tvättade ju och det va kanske inte så bra, det kändes som en helt vanlig vardag bitvis, och det va tungt. När vi va färdiga med det satt vi och pratade nån timme till och sen kändes det som att vi bara drog ut på det. Och det kändes nästan som att vi aldrig skulle ses igen?? Men det kommer vi ju, fast... Jag vet inte när. Sen skjutsade han mig till föräldrna. Hade sjukt mycket packning så det va nice. Men så jävla jobbigt. Och han försökte va lite glatt peppig och det va fan inte bra. Fick med mig mycket men inte allt som jag vill ha och som jag behöver.. Jag ska dock verkligen försöka att inte åka till lägenheten i "onödan", vi behöver distansen... JAG behöver distansen.  

Helvetejävlaskitlivskukfittasjävlafanskapskskitbaj
skuksfanskap!!!!!!!!!!!!!! GGGAAAAAAAHHHHHHHH! Jag hatar att jag inte får vara lycklig! Lycklig tillsammans med P. 

Det kommer en till sommar och då har det gått 6 månader, och om 6 månader kommer det kännas bättre. 

Nu ska jag dra till skolan... 

Vaknade halv sex och kunde inte somna om. Va tvungen att kissa och sen va det liksom kört... Låg och vred mig och tänkte tankar som jag inte orkar tänka längre och tillslut gick jag upp och gjorde kaffe. Sen kom systern upp och då kändes allt liite bättre.

Livet går ju för fan vidare vare sig jag vill eller inte... Jag går upp, sminkar mig, klär på mig... Och idag ska jag åka till skolan och sen ska jag till fiskis. Jag vill att den här dagen ska passera. Samtidigt kommer jag nog få klarhet, eller, jag kommer få klarhet för Vi ska bestämma en plan. Efter ikväll ska jag få VETA: hur han tänker göra med sina möbler. Förhoppningsvis hur, vart och när han tänker flytta. Jag ska fråga allt jag undrar över, inte med det sagt att jag kommer få vettiga svar, eller ens svar överhuvudtaget, men jag kommer få se hur han regerar och hur han beter sig. Som det är nu har jag bara sms att gå på och det ger mig såna ensamhets känslor. Som att det BAAARA är jag som känner så här. Jag vet att han inte är glad över det här, men det var tvunget att bli så. Och kanske, kanske kommer han få prata ur sig lite oxå? Jag vill honom väl. Det vill jag verkligen, men det är så svårt och tungt...

Skolan känns fan jobbig oxå. Ligger en hel vecka efter och vet inte ens om jag kan komma ifatt... Vill inte ha medlidande men vill att folk ska förstå?? Allt känns ta mig fan upp och ner idag. Inte nöjd. Inte nöjd alls...

Vi är åter i sjöstaden och har fått duscha och gonat in oss. Jag har lite ångest för morgondagen. Den innehåller att komma tillbaka till skolan efter att inte ha varit där på en vecka, och alla vet att jag har blivit dumpad. Jag har mig själv att "skylla" och jag kan inte säga att jag ångrar mig direkt, men... Ja, det känns tungt. Dessutom ska jag till fiskis imorrn och träffa P och tvätta lite... Det där tvättandet känns ju både bra och dåligt, men, ja jag tror det blir bra. Jag är supernervös och och supersorgsen. Jag spelar upp allsköns jävla fantasier om vad som kommer hända och alla är typ helt olika varandra. Jag är rädd samtidigt som jag är lugn och sansad. Jag vill säga så mycket och är rädd att jag måste skriva ett manus, för risken att det blir overload känns överhängande. Men det kanske är lite för mycket med ett manus, så lite stolpar kanske?? Nä, jag vet inte. Fy fan.... Det va så länge sen jag mådde så här, och gjorde sånt här och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv... Så jag tänkte kvällen till ära ladda upp ytterligare ett fantastiskt mästerverk a´la Jenny goes paint:    mest bara för att jag kan. Hahhah. Och såklart för att bevisa för mig själv och alla andra att jag fortfarande har min humor i behåll. Och hur jävla klyschigt det än låter: Det finns inget ont som inte har nåt gott i sig. (Det gällar bara att hitta´t)

Jag saknar honom som fan. Undrar hur länge det ska vara så?   

Vi kan konstatera att jag ropade hej lite väl tidigt... Igår åkte vi ner till Linneberget och i bilen kom saknaden... Jag saknar honom så jävla mycket. Jag saknar vårt knasiga förhållande och allt som var bra. Vi skrattade åt något varje dag. Även om det va dåligt vissa dagar oxå.. Såklart. Fast det va snarare bara likgiltigt, inte dåligt.

Det sista jag tänkte på innan jag somnade och det första nu när jag vaknade var honom... Saknad är också en riktigt jobbig känsla. Jag vet att det är som det är och det är förjävligt.

Jag har ju pratat sönder min närhet den senaste veckan, och det har verkligen hjälpt. Jag har i princip slutat gråta, jag har kommit fram till så mycket saker, både om mig själv och om P. Jag känner mestadels ett lugn i kroppen, och jag vet att det här är rätt beslut. Ja det är sorgligt, det är tungt, det är ledsamt och allt annat som jag redan skrivit om tusen gånger. Men det är rätt. P förtjänar nåt annat, och det gör jag också. VI har haft det bra, men det har inte varit perfekt. Vi har båda två fått ändra våra personligheter, jag har fått tona ner mig och inte känna efter hur jag verkligen vill ha det, vilket är mer känsla, öppenhet och drömmar. P har fått kompromissa massor och har försökt leva upp till mina förväntningar, som han helt enkelt inte kan. Han har inte samma känslospektra som mig, och jag fattar inte att jag inte har insett att jag färtjänar mer än så? Hur han förtjänar någon som inte vill ha mer än det han kan ge.

Men det blir ju lite klarare också, när jag tänker på hans ex. Hon ändrade sig över en natt och vill ha barn och hela familjenormen. P vill inte alls, han ville inte ha något seriöst överhuvudtaget och så gjorde dom slut. 6 månader senare träffar han mig och vi hetsade på som fan. Vi har haft över tre år som har varit bra, vi har haft kul, vi har tyckt så mycket om varandra och vi har skrattat, men det har hela tiden gått mot detta. Han har hela tiden haft svårt för att göra framtidsplaner och jag har hela tiden velat göra dom.  

Jag saknar honom som fan. Men jag vet att det kommer bli bra. Jag hoppas verkligen vi kan bli vänner nån dag. Jag hoppas det...

Han är och förblir en fantastisk människa, jag vill verkligen att han ska vara lycklig. Utan krav och utan att känna att han inte kan leva upp till förväntningar som ställs på honom. Han ska vara precis som han är. Och om han vill ändra sig måste det vara för sin egen skull, för att han själv kommer på att han vill vara på ett annat sätt, inte för att en partner säger det. Jag vet att jag låter klyschig men det är så här jag känner just nu...   

Nu tänker jag koncentrera mig på det som var bra under de här tre åren och så låta det andra vara. Jag har jättemånga roliga, bra och fantastiska minnen och det är ta mig fan inte alla förunnat.