Som ett jävla brev på posten. Mensvärkar, trötthet, ledsamhet. Egentligen är det lika bra. Och bra att den kom idag, för då slipper jag ha dom första två dagarna, som alltid är värst, på Linneberget. Det är bra. 

Det hände något igår, jag vet inte om jag kanske är någorlunda färdiggråten... Jag hade skickat ett långt sms till P där jag gav honom två möjliga lösningar på boende åtminstone fram till nästa år. Men jag avslutade messet med en massa argt/sårat/lesset rantande. Sen började jag tänka på Karma. Och på hur jag gillar tanken på karma. OCh sen slog det mig: Tänk om jag eller P dör nu. Då finns det ett berg av outtalade saker mellan oss. Och när någon dör så är det definitivt. Då kan du inte be om ursäkt. Du kan inte göra något. Och det bara kändes helt vidrigt att vara arg, ledsen, sårad, förtvivlad, krossad etc...

Så jag skickade ett till sms där jag skrev precis som det var: Jag vill prata med honom IRL och få ur mig allt, sen vill jag gå vidare. Sen vill jag bli vän med honom. Han har gjort precis allt rätt. Precis så som den som gör slut ska göra. Han har svarat på alla sms jag har skickat. Han har hållt med där han borde, han har bett om ursäkt för det han borde, han har gjort allt han kan.

Det e klart att det finns saker som stör mig, men det är bagateller. Och det här är inte det värsta som hade kunnat hända. Att han inte vill ha mig är inte det värsta som kan hända! Det värsta hade varit om han dog. Som det är nu, kan jag prata ur mig om allt med honom. Jag kan få vara arg, lessen och sårad. Och det kan få gå över och vi kan kanske bli vänner... Kanske?

Och så blev det jobbigt igen. Ja, va fan trodde jag. Ajöss

Jag vet ju att det är ångest. Det är så ångest funkar. Se till att kroppen tror den ska dö. Det blir bäst så. Det bankar och bankar, snabba snabba slag, tunga. Dom liksom dånar i halsen, och precis nedanför vänster bröst. BANK BANK. Jag vet att det kommer gå över men det känns förjävligt. JAG VEEEEEEEEEEETT!!!!!!!!!! JAG VET ALLT. JAG VET. JAG VET ATT DET HÄR RÄTT BESLUT. JAG VET ATT DET HÄR SÅ SOM DET ÄR NU. JAAAAAAAAAAG VEEEEEEEEEEEEEEEET!!!!!!!!!

Borde ta mig ut och gå en promenad. Borde. Har precis badat och tagit itu med den där jäkla personliga hygienen som visst är så viktig? Det var på tiden, för ångest luktar inte gott. Men då blir jag väl svettig igen... Skit samma kanske? Ok jag går ut.  

Vart finns snabbspolningen på det här jävla kaoset. Jag orkar inte. Jag får panik!! Jag vill skrika och bara... Jag vet inte. Det här jävla livet kan väl bara låta mig va!!! Va?!?!??

Ok andas... Ett andetag i taget. Det blir aldrig som en tänkt sig. Och det som inte dödar, stärker.

Jag tänkte åka ut till lägenheten idag, hämta stuff. Men jag pallar nog inte. Tänk om han har börjat packa? Tänk om... Inte vet jag... Tänk om jag bryter ihop och stannar tills han kommer hem?

Mycket av hela den här historien handlar om att P inte känner att han kan leva upp till mina förväntningar... Att jag kräver för mycket känslor och för mycket engagemang. Två saker som han helt enkelt inte har särskilt mycket av... Jag har en bild av hur ett par ska vara, och det är troligtvis en fejkad drömbild. Och nu är det ju tydligt att P inte är rätt person.

Har börjat googla lite återkommande teman: "Hur kommer jag över ett förhållande", "sorgens stadier" och billiga resor. Hah.. Det sista är ju en av mina periodargrejer OCH jag har kanske hamnat där? MEN allt jag läser säger tid. Tid, tid, tid... Ja rätt många säger att en ska träna oxå, men det skiter jag i.

Jag har blivit orimligt rädd för att han dumpade mig enbart på grund av barnfrågan. Jag vet inte varför men det känns som att jag går sönder när jag tänker på det. Det hade ju varit en bra grej, för där hade vi inte kunnat komma överens, men som jag sa till stina igår, det blir liksom ytterligare ett slag i ansiktet, jag är annorlunda, jag är utanför,jag ska åter bli straffad för att jag inte väljer det som ALLA ANDRA VILL HA. Och det gör så ont! Jag fattar inte att jag gått dom senaste åren och bara: jag är så lycklig! Och det värsta är att jag verkligen varit det. Så jävla lycklig.

Han trodde han kunde flytta ut till huset på Ingarö som vi var på väg och skulle hyra för, 1-2 år sen. Men det var redan uthyrt. Och så blir jag så där snäll igen. Igår skrev jag: Stressa inte. Du får ju bo kvar så länge du behöver... Och sen började JAG kolla andrahands kontrakt på nätet?? Men det höll bara i sig nån minut tills jag kom till sans och bara: det här är ICKE mitt jobb. Men grundtanken var att om jag hittar nåt så går det fortare. Då flyttar han fortfare. Jag skulle kunna erbjuda honom landet för en tid... Men dom har ju stängt av vattnet och då går det inte. Fast en snubbe vi pratade med i somras sa att ett av servicehusen. hade vatten hela vintern innan... Jag skulle ju kunna säga åt honom att kolla det och om det finns kan han bo där ett tag... ?????

Han vill inte ha mig. Fy fan. Dom orden skär genom mig gång på gång. Och det känns så ensamt. Och som att jag kommer vara ensam resten av livet. Och när jag googlar den första kategorin så står det överallt att exakt så känner alla. Det tar dock inte bort känslan.

Inatt sov jag typ 2-3 timmar, på soffan med tv:n på. Det första jag tänkte på när jag vaknade va sms konversationen från innan jag somnade. Och jag tänkte: nu får jag inte messa mer. Kanske till och med säga det till honom, nu messas vi inte. Du får jobba på att lösa boendet och oavsett hur det går så hörs vi om två veckor, eller tre... Och så får jag inte gå in och läsa om sms:en! Jag borde radera dom efter varje gång. Men det är för tidigt! Jag vill läsa dom och gråta och tycka synd om mig själv. Ett litet tag till...

Vet inte alls vad jag ska göra av min dag. Försöka tänka positivt??? Wtf, vem är jag?? Han är så snäll, och han bryr sig om mig. Och det gör också ont. Så jävla ont! Och han skriver att han är ledsen och att jag inte har förtjänat det här. Men det gör ju bara saken värre!! Det är en sak jag inte kan förklara, jag tänker att jag vill att han ska ångra sig, förstå hur fantastisk jag är och att det är galenskap att leva utan mig men samtidigt jag vill inte gå tillbaka... Det är liksom slut från mitt håll oxå... Asså det känns underligt, för jag vill fortfarande vara med honom... Det känns som att jag saknar honom sjukt mycket! Tror jag. Eller vill jag att han ska vilja vara med mig??? Handlar det här om själva ratandet? Hur fan kunde jag tro att vi skulle vara tillsammans resten av livet? Hur? Han har ju dragit sig undan mer eller mindre konstant i tre år. Jag måste inse det nu. Och sluta tänka att vi hade det så jävla bra. För det va bara jag som kände så. Och uppenbarligen struntade jag i alla tecken han gav. "Åh vad jag är lycklig" Idiot.

Men nåt har hänt. Mina tårar torkar fortfare och jag kan redan tänka lite framåt. Och jag vill inte längre skrika ut i panik. Jag vill dock fortfarande radera de senaste åren. "Eternal sunshine of the spotless mind". Den ska jag kolla på idag.

Det är fan svart och mörkt nu. Det går inte över... Jag vet att det är lite tidigt att säga så men jag vill bara radera den senaste tiden. Ja de senaste 3 åren faktiskt. Visst, jag blir av med lyckan oxå, men känner jag mig själv rätt hade jag nog varit lycklig utan honom oxå.

Jag fryser och mår illa. Jag har gelé i benen och känner mig yrslig. Jag känner mig lika dum nu som igår. Jag vill ha tillbaka mitt hjärta. Helst i samma skick som jag gav ut i men det går lika bra trasigt. Jag är bra på att laga saker. Men då gäller det att jag får det tillbaka överhuvudtaget! Han tog det men ville inte ens ha det.

Det går över. Det kanske är det jag ska tatuera? Det går över. Jag vet det. Det går över. Jag kommer överleva. Men finns det snabbspolning tro? Jag hatar att vara så jävla förstående. Jag hatar detta.

Jag vet inte hur jag ska reagera på vissa saker... Som till exempel problemet med båten. Jag vill skrika: TA DIN JÄVLA BÅTJÄVEL FRÅN LANDET OCH TA MED DIN JÄVLA SYRRAS KANOTJÄVEL SAMTIDIGT!!!! Men jag kan inte. För jag vet inte hur jag ska reagera. Jag vet inte om det kommer vara viktigt för mig att han tar bort båten. Men jag vill att han ska känna samma känsla av förlust som jag. Allt han förlorar på att ge upp oss. Och sen inser jag att det bara är saker. Saker som inte betyder nåt.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!! Helvetet jävla skit helvetes jävla as fitt kuks skitfan !!!!! Ge mig mitt liv tillbaka! Jag vill inte känna så här!

Tänk om livet var lika enkelt som en instagramsida? Det är bara att gå in på menyraden och trycka ta bort och så tas det bort. Nu är han raderad därifrån iaf, inte för att det hjälper men det är något fysiskt som jag kan utföra med mina händer...

Jag klättrade upp på Hammarbybacken för nån timme sen och därifrån ser en hela sthlm. Först kom en skön frihetskänsla och lite jävlar anamma. Sen kom bara ledsamhet. Men jag har iaf bestämt att lägenheten är MIN. Han har ju sagt det från start och det är ju jävligt bekvämt att vara den som lämnar. Han får stå kvar på kontraktet och jag får föra över pengar varje månad. Det känns ju helt åt helvete men... Jag får gilla läget. Jag kommer ju leva på under existensminimum men jag har hört att luftsoppa är jävligt gott. ?

Jag hatar att känna så här. Jag hatar att han bara går vidare i livet utan mig. Jag hatar att vara ledsen. Jag hatar att jag gav honom mitt hjärta. Jag hatar att han tog emot det utan någon som helst tanke på att ge sitt till mig.

Jag hade skrivit ett långt inlägg men jag råkade trycka på tillbaka knappen så allt försvann. Hmmmm.. Känns som om jag glömmer nåt nu bara för det.. Weird.

Jag skrev oxå ett långt argt sms till honom imorse... Och han svarade nu vid lunch. Han svarar precis så som jag inte vill höra. Han ber om ursäkt och han säger att det är svårt för honom oxå, att han inte alls bara går vidare. Att han bryr sig jättemycket om mig och att han vill mitt bästa. Att det här var det svåraste och mest tveksamma beslut han tagit. Att han inte alls tänker eller vill hitta nån ny direkt. Att han förstår att han ska hållande undan. Att han fattar att jag är besviken och ledsen, och att jag behöver tid.

Den sorgliga sanningen är att han är en av dom absolut bästa människor jag vet. Han är inte ond. Han har inte gjort detta för att skada mig. Han är bara vid vägs ände. Han kan inte försöka ändra sig för min skull mer. Vi vill olika saker i livet. Jag får acceptera det. Men det gör så jävla ont.

Jag har blivit dumpad... Det finns inget fint sätt att säga det på. P är inte längre kär och vill inte vara tillsammans med mig. Han har visst inte varit det på länge.

Helgen var fin, lugn och skön. På lördagen pratade vi om den nya lägenheten och jag sa att han inte verkade på. Han höll med litegrann men sa mest ingenting. Som vanligt. Jag sa att jag absolut inte behövde flytta, att det mest kändes svårt att säga nej när det likom kastas ner knät på en. Vi bestämde att prata om det på söndagen. Söndagen kom, allt va fint. Jag lagade mat, vi åt den. Kollade lite film, sen sa jag: ok men hur gör vi med lägenheten? Då sa han: ja alltså anledningen till att jag inte varit på är för att jag inte är säker på mina känslor...

Och sen gjorde han slut. Efter att jag tvingat honom att ta lite jävla ansvar. Men han gjorde det... Han sa: Ja men det är nog så... Jag vill göra slut.

Så nu är det slut och jag lider alla helvetets kval. Jag fattar inget. Jag fattar allt. Jag är arg, ledsen, förstörd, utmattad, likgiltig och alla andra känslor på en och samma gång. Jag trodde verkligen vi skulle bli gamla tillsammans... Klyschigt, jag vet. Men jag trodde det. Jag trodde vi hade nåt så jävla bra. Men det var ju bara jag som kände det... Det va liksom inte sant. Först ringde jag mamma och bara tokgrät och fick knappt fram vad som hänt. Hon sa att pappa jobbade kväll och inte va hemma... Men jag sa att p fick skjutsa eller om jag tog bilen.. Men då ringde hon upp Jessica som kom direkt och hämtade mig hem hit till henne och Jenny.

"Den enda en kan lita på är sig själv"

Jag borde ta en dusch. Har varit vaken i samma kläder i över 30 timmar. Har dock bara legat på systerns soffa så det räknas väl som vila iaf. Gråtit, lugnat mig... Gråtit och så lugnat mig. Fy fan vilka pissiga känslor som kommer när det blir såna här situationer. Fy fan. Jag tror han har velat göra slut länge. Det känns helt för jävligt. Känner mig så jävla ratad. Som ingenting värd. Och så kommer den förbannade svartsjukan. Jag hatar det. Jag tänker på hur jag brukar smeka honom på kinden när vi sitter i soffan och hur vi kunde stå och kramas jättehårt och länge. Vet inte varför hjärnan gör så här. Varför plågar den mig? Jag läste nånstans att hjärnan är byggd för att glömma. Kan den inte bara göra det då?? Va?

Jag vill ju såklart inte vara med en person som inte vill vara med mig. Och nu har jag ytterligare en person i bagaget... En person som det kommer va jobbigt att träffa på, oavsett om det är med flit eller inte.

Och för honom är det bara slut. Han kommer kanske va lite låg ett par dagar/veckor Men sen går han vidare. Och här sitter jag. Som en jävla idiot. Lika dum nu som för ett år sen...

Nu är första kursen slut. Den va extremt rolig och nu har jag ångest för nästa. En lärare som jag verklige inte gillar, men... Ja, det får jag ta och glömma. Huu... Men det är en hel datortid i den kursen, och ja.. Det är ju inte mitt favoritmedium direkt. Asch det ordnar sig. OCh först ska jag ha en lång skön helg. Mums. Har köpte både chilinötter, chips och choklad. Och snart kommer P hem med sushi. Nomnomnomnom! 

Jag har kommit på en ny tatuering oxå: En bläckfisk på axeln. Med långa tentaklar ned på armen! Mmm, vill ha. Men det får bli när jag tjänar pengar igen. Inte nu. Sen.

Nä dags att ta helg. Ajöss