Det var en märklig dag igår. Jag var superstressad över skolarbetet, men ännu mer stressad över landet och all snö som (troligtvis) kommit på taket till tältet... Jag och Jessica hade bestämt att åka ut, och jag sklle först till pappa i älta för att låna hans bil. Jävligt meckigt. MEN, vad gör en inte för sin älskade husvagn? Hur som helst kommer vi åkandes på värmdövägen ut mot landet, vid påfarten från björknäs svänger det upp en RAV4 precis framför migo ch jag hinner tänka: den där känner jag igen... Slutar fundera en kort sekund och fortsätter prata med syster. Men efter en stunds maniskt gloende inser jag: Det ÄR P i bilen framför. Säger detta till Jessica som bara: meh, eeehhhh, nä vad e oddsen för det?? Typ som att jag skulle vara galen och, du vet, se P i alla hörn och vrår för att det kan bli så när saker och ting är knasiga. Men jag kommer liiite närmre och känner igen reg skylten. W T F ??? Och så tänker jag: men han är kanske på väg ut till systerdottern i gustavsberg för att övningsköra? Men nä, han fortsätter ut mot landet. Tillslut känner jag att jag måste höra av mig till honom så jag ringer lite snabbt och bara: är du på väg till landet? Han, suuuperförvånad: öh ja... Och sen sa vi bara ok, då syns vi därute. Väl där ute blev det awekward som fan. Han rensade ut skjulet och jag och Jessica försökte få bort snön och stagade upp taket inifrån. Sen sa vi bara hej då. Men jag måste väl vänja mig. Han bor i Nacka och det gör jag också än så länge... Och vi kommer stöta på varandra. Och dessutom var det kanske inte såååå konstigt, och sååå små odds. Jag menar, vi va ihop i över tre år, vi tänker ju likadant. Igår var en bra dag att åka ut till landet och fixa. Vi har dessutom samma rutiner i hjärnan och av den anledningen KOMMER vi stöta på varann. Trist men sant. Jag fick tid att snacka med en av gubbarna där ute också, och då sa jag som det var, att P har lämnat mig. Det var lite känslosamt men det är en bra gubbe med en bra fru som jag har bra kontakt med. Det är lite smidigt att berätta för just dom också, för det betyder att jag inte behöver säga till nån annan, det kommer liksom gå via djungeltrumman. Men skit samma. Skit samma i allt. Det är som det är. Och det är skit.

Jag är så jävla trött på att min hjärna konsekvent INTE kan släppa tankarna på P, jag tänker på honom när jag ska sova och jag tänker på honom det första jag gör när jag vaknar. Jag är så trött på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag måste nog köpa en hund. Jag måste få bort mina tankar från den här negativa Peterspiralen... Inget gott kommer utav att jag sitter och tänker på honom. Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Jag hatar det. Låt mig bara få slippa fri. Tack.

Är inte klar med skolarbetet. Det går otroligt långsamt och det går åt helvete. Fattar inte hur jag ska kunna ha redovisning på fredag?? Måste in till skolan imorrn och göra själva filmhelvetet. Men. Ja. Nä jag vet inte hur det ska gå till. Fast jag behöver ju bara GÖRA det. Jag siktar bara på G i alla fall. Och då måste jag liksom bara göra. Det behehöver inte bli bra. Gah.

Nästa kurs är som klippt och skuren för mig. Jag fundrar på det där med saker och ting... Det var ju egentligen väldigt bra att det var just den här kursen nu när jag har mått som sämst. Nästa kurs har med textil och screentryck att göra. Och ja, jag behöver ju något för att skingra tankarna! Och vad bättre än det? Hade nästa kurs varit nu hade jag ju inte kunnat njuta av den alls.

Nä nåste jag fixa klart det här. Ajöken