... Ja, dit ska vi idag. Jag har ingen aning om vad det är för ställe, men jag vet att lärarinstutitionen har samarbete med dom så det torde ju vara någon form av utbildning/utställning/pedagogikisk verksamhet.. Ska googla as we speak:

Livstycket  Ah! Nu vet jag. Det verkar ju hur bra/coolt/häftigt som helst. Det är en förening, och de verkar ha mest med textilt att göra. Men allt möjligt liksom, utställningar, kurser, med betoning på att hjälpa invandrarkvinnor att lära sig det svenska språket, samtidigt som de får lite praktisk utbildning. Verkar ju onekligen vara ett magiskt ställe. Det blir en bra dag idag.

Igår var också en bra dag. Jag gjorde allt som jag skrev, var inte hemma förrän vid tre-tiden, men då gick jag och handlade på väg hem från badet. När jag kom till badet fick jag en glad överaskning, jag hade fått för mig att badkortet kostade 650, men det var 450!! Yey. Och sen när jag kom in och duschat och bytt om och kliver ut till poolen... Då är det BARA JAG DÄR. Fattar du hur lyxigt?? Fast sen upptäckte jag en äldre herre som satt och läste tidningen vid ett av borden vid "fika-delen" hahah... Han satt där hela halvtimmen som jag simmade. Och sen kom det två herrar till som också simmade men det var dom sista tio minutrarna så det gjorde mig inte så mycket. Det var så otroligt skönt att bada. Jag sträckte ut mig ordentligt och satt sen i bastun i en kvart, tjugo minuter. Det var nice och jag kände mig lite mer som mig själv igen.

Både igår och idag när jag vaknade tänkte jag: idag är första dagen på resten av mitt liv. Och även om det har med P att göra, att jag liksom fortfarande har honom i bakhuvvet, så är det sant. Idag tänkte jag också på hur lång tid det har gått, men blev lite förvirrad... 10 eller 11 veckor?? Men, insåg sen att det är så här det går till när hjärnan glömmer. Jag kommer sluta räkna veckor, och sen kommer jag sluta räkna dagar utan gråt, och sen kommer jag sluta tänka på P var och varannan minut. Det är så det går till. Jag fick en liknelse i huvvet om hur det var förr, när vi ställde om klockan. Ja, för så gammal är jag att jag minns när vi liksom hade riktiga klockor som vi ställde om manuellt.    DÅ minns jag att det var skitjobbigt de första dagarna, ja nästan upp till två veckor... För jag minns att jag under de första dagarna efter, tänkte (väldigt ofta under dagen): nu är klockan EGENTLIGEN tio. Eller: EGENTLIGEN halv åtta. Och att det var liksom tungt att ställa om sig mentalt... Sen när mobiltelefonerna blev mer den enda tidskällan en har och de ställer om sig själva så försvann det där problemet, för nu märker jag inte av det alls. Och det är samma med det här fast under längre tid. Tillslut kommer jag inte tänka på det... 

Det är dags att gå. Hej då